Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Om nu allt ska vara så individualiserat kring föräldraskapet, föreslår jag att varje förälder med egen inkomst också individuellt betalar avgift för sitt barns förskoleplats. Avgiften blir alltså inte endast per barn utan också per förälder. Man vill ju inte att föräldradagar i föräldraförsäkringen ska vara till för att barnet ska kunna ha en förälder hemma utan för att varje enskild förälder ska kunna vara hemma med sitt barn (ja, det är skillnad). Då vore det väl rimligt att varje förälder också tar ekonomiskt ansvar för att få ha sin förskoleplats till sitt barn.

Hushåll med endast en inkomst behöver då bara betala hälften av vad sammanlevande gör, för en förskoleplats.

Man kan också se det som att jag tycker att maxtaxan bör höjas rejält, utan att för den skull drabba de sämst ställda. Rimligt är också att avgiften återigen blir inkomstprövad.

Det är stötande att en välbeställd medelklass i princip inte har några omkostnader för att ha barn när de utnyttjar systemet fullt ut. Omsorgen är näst intill gratis och de har samma konsumtionsstöd som de fattigaste. Två bra löner kan oavkortat gå till valfri konsumtion, samtidigt som många andra kämpar på med näsan strax ovanför vattenytan, t.ex. många hemmaföräldersfamiljer, ensamstående föräldrar och de mest lågavlönade.

Med höjd maxtaxa, i form av individualiserad föräldraavgift till förskolan, kan kvaliteten i förskolan höjas, och de ekonomiska klyftorna kan minska något genom att hemmaföräldersfamiljer inte i fullt lika hög utsträckning behöver finansiera andras barnomsorg skattevägen.

Ska då familjer som ”håller ihop” straffas på detta sätt? Det är väl inte att ”hålla ihop” att två friska, välutbildade föräldrar är på jobbet hela dagarna så att barnet måste vara åtta-tio timmar i förskolan? De borde veta bättre, eller åtminstone betala för sig!

Det talas sällan om föräldraskapet som en kulturgärning, men det tycker jag att det är, i allra högsta grad. Familjelivet, med allt vad det innebär, är en stark bärare av kulturella värden.

Det säger sig självt att det finns mer tid till medvetna aktiviteter som har kulturell substans om man har mycket tid tillsammans om dagarna, än om var och en i familjen är på sitt håll, och man bara ses på mornar, kväller och helger. För hemmaföräldersfamiljen, med små barn hemma om dagarna, kan det handla om konst, litteratur, musik, skapande och annat som förmedlas mellan förälder och barn, eller vid andra kulturella aktiviteter som man besöker utanför hemmet. Men det är minst lika viktigt med de dagliga rutinerna och basen i tillvaron, som handlar om mat, bakning, kläder och skötsel av ett hem. Även att göra ett hem ombonat och trivsamt för familj och vänner. Det är kultur.

I april 2004 skrev jag nedanstående kolumn. Jag kritiserade, med rätta, den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Idag är jag besviken över att en borgerlig regering inte har gjort mer för hemmaföräldersfamiljerna. Medvetenheten i Alliansen är mycket dålig, både om barns behov och om familjens viktiga roll i samhället, till exempel som kulturbärare. Alliansen har presenterat sitt familjepolitiska program inför kommande mandatperiod. Du kan läsa deras presentation här. Och ladda ner hela programmet här. Jag kommenterade det i förra blogposten Familjepolitik.

Kolumn av Karin Yngman publicerad i Barometern april 2004:

Jämställdhet och kultur

Deras röster är väldigt starka. Så starka att det knappast har undgått någon, att Sverige måste bli ännu bättre på jämställdhet. Och att den förbättringen handlar om att nyblivna föräldrar ska dela på föräldraledigheten barnets första levnadsår, för att sedan återgå till ordinarie arbete.

Jag hör vad de säger men jag håller inte med. En alltmer aggressiv könskamp blir till slut ett hot mot jämställdheten. Den fredliga, toleranta jämställdheten. Jag tycker att det kan finnas många fler familjer i Sverige där ena föräldern prioriterar barnen genom att välja bort förvärvsarbete under några år.

Jag tror det är väldigt bra för barn att omfattas av den prioriteringen helt och fullt de första åren av livet. Att de inte, för båda sina föräldrar, ska behöva vara den ena sidan av den eviga lojalitetskonflikten jobb/familj.

Jag vet av egen erfarenhet att varaktiga hemmaförälderlivet är ett gott liv. För stora och små. Och ett gott liv är eftersträvansvärt. Andra måste givetvis få bestämma själva hur de vill ha det, men jag tror mig tala för betydligt fler än som framgår av mediadebatten. En vettig politik skulle möjliggöra för familjer att välja själva. Så mycket av god, svensk kultur håller på att utarmas och kanske beror det delvis på det myckna lönearbetandet bland småbarnsföräldrar. Ett mångårigt hemmavarande med barn inbjuder till något gediget. Att fullt ut inom familjen gå in i eget fostraransvar för sina barn ger erfarenheter som färre och färre har idag. Att på allvar ta sig an ett hems skötsel, ansvar för en god mathållning och en trevlig attityd bland dem som tampas tillsammans om dagarna är en kulturgärning.

Att respektera varandra oavsett ålder och dagsform kräver omdömesförmåga och tolerans. Att läsa samma bilderbok om och om igen, att koka en höna eller laga trasiga fingervantar kräver tålamod och sinnesnärvaro. Jag skyndar mig att säga att några klarar både lönearbetandet och hönan och dessutom barnaktiviteterna på en gång, de är bara att gratulera.

Men många tycker nog att det blir övermäktigt med alla plikter samtidigt, hur mycket man än, i jämställdhetens namn, delar med varandra. Två blir uttröttade istället. Då stryker somligt på foten.

Barn verkar må väl av riktigt lång och trist och gammaldags struktur och kontinuitet, där de vet var de har folk och ting. Då vaknar något piggt och uppfinningsrikt hos dem.

Familjen är en viktig gemenskap, inte bara för dess medlemmar, utan som garant för det civila samhällets rätt i förhållande till en hungrig statsmakt. Vi har en regering som i sin iver att lägga livet tillrätta för folk inte ser hur de ödelägger gamla kulturvärden. De sopar isen ren för sina skrivbordsproducerade livsstilslösningar, och har de med sig en knapp majoritet så räcker det för att de ska ta sig friheten att ignorera eller bespotta andra önskemål.

De omtalade curlingföräldrarna gör nog vad de kan för att stötta sina barn. Det är värre med curlingregeringen, den gör vad den kan för att stjälpa Sveriges familjer.

Familjepolitik

Fantastiska dagar i Härjedalsfjällen!

Nu när jag är hemma igen ska det skrivas om familjepolitik.

Alliansen har slipat på sitt familjepolitiska program inför valet. Det innehåller förbättringar på många sätt. Förbättringar för den förvärvsarbetande genomsnittsfamiljen, separerade föräldrar, sjuka, arbetslösa och studerande föräldrar. Jag ser inte någon anledning till att inte de röd-gröna ska kunna hålla med om det mesta. Båda blocken är ju rörande ense om att det är en styggelse med hemmaföräldersfamiljer, och här presenterar Alliansen ett förslag som effektivt mobbar ut dessa familjer.

Redan i inledningen slår man fast att alla föräldrar vill kunna kombinera föräldraskapet med ett aktivt arbetsliv (läs lönearbetsliv). Där har vi alltså den givna grundförutsättningen: alla föräldrar vill förvärvsarbeta medan de har små barn. Under dessa premisser är arbetsgruppens förslag till familjepolitiskt program ett bra förslag, så långt jag kan se efter en första, snabb genomläsning.

Vi som vet att det finns hemmaföräldersfamiljer ser en klar mobbingtendens i programmet. Trots fagra ord om att alla familjer ska kunna välja sin egen livsstil.

Problemet är att man konsekvent vägrar att förstå att det är ett arbete att ge omsorg och fostran till barn, även när omsorgen ges i det egna hemmet av någon av barnets egna föräldrar. Om man så bara har ett barn så är det ett heltidsarbete – inte en ledighet. För den som hade ett annat arbete innan barnet kom blir det en ledighet från just det arbetet, men inte en ledighet från arbete. Det arbetet handlar i första hand om att för en primär vårdare skapa en nära och god relation till barnet, så att barnet kan fortsätta att få goda relationer till fler personer vartefter det växer och ser mer av världen. Barnet måste genom sin vårdare få en trygg grund för sin vidare utveckling och förmåga till lärande.

Först när detta faktum börjar sjunka in i politikernas medvetande kan vi hoppas på förändringar i familjepolitiken. Som det ser ut idag finns det mycket liten politisk medvetenhet om hur barn fungerar och vad de behöver. Familjepolitiken från båda blockens håll är inget mindre än en katastrof.

Sommar!

Solen skiner och semesterkänslan infinner sig. Midsommarhelgen blev så bra som man bara kan önska, med familjegemenskap och årets första simtur i ån.

Nu blir det lite glesare mellan blogginläggen under några veckor. Sedan väntar valrörelse då man kan förvänta sig att det blir mycket att reagera på och skriva om.

Just nu kan vi bara konstatera att riksdagen röstade igenom den skollag som tar avstånd från ett aktivt och engagerat föräldraskap, och nonchalerar mänskliga rättigheter. Alliansen har gjort ett stort misstag. Jag får börja leta meningsfränder på annat håll…

Livet är verkligen spännande och man kan aldrig riktigt veta vad det tar för vändningar. Det gäller att förhålla sig lyhörd, öppen och någorlunda ödmjuk. Hur konstigt och fel det än kan bli ibland, får man aldrig glömma att se och uppskatta det man faktiskt har. Just nu behöver jag bara titta ut genom fönstret för att bli på strålande humör, och i huset börjar det röra på sig så smått, när resten av familjen börjar vakna. Ska strax ta en kopp förmiddagskaffe ute i det gröna. Glad sommar till alla!

Nedslag i Stockholm

Jag har varit i Stockholm några dagar, för en hel rad av fina upplevelser. Det började på torsdagen med att Haro höll ett seminarium på Skansen, med den kanadensiske psykologen och författaren Gordon Neufeld. Hans bok, Våga ta plats i ditt barns liv, kan varmt rekommenderas till alla som på något sätt har med barn att göra. Hans begrepp jämnårigorientering förklarar många av de svårigheter som barn och vuxna upplever i sina relationer idag.

Dagen efter, på fredagen, anordnade tankesmedjan Mireja ett frukostmöte med Gordon Neufeld, där han specifikt gick in på varför hemomsorg och hemundervisning av barn fungerar så bra, jämfört med förskola och skola. Tala om att stärka föräldraskapet! Helt underbart.

På lördagen var vi bjudna på kronprincessbröllop. Vilken fest! Var faktiskt inte inne stan för att se brudparet live, utan höll tillgodo med TV-sändningarna. Alla huvudpersoner utom en gjorde helt strålande insatser. Ärkebiskop Anders Weiryd borde ha hållit sig i bakgrunden när han inte hade något att komma med. Hans vigseltal förmedlade varken andlighet eller något personligt upplyftande, utan var trist och stämningsförstörande. Jag måste snart göra slag i saken och gå ur Svenska kyrkan, men jag vill liksom ha något annat istället, det är därför jag hänger kvar i denna menlösa organisation. Faktum är att en enda kort mening från kungen till brudparet innehöll mer kristet, andligt djup än vad ärkebiskopen lyckades förmedla i ett helt vigseltal. Han skulle passa bättre inom kommunal förvaltning.

På söndagen fick jag chans att träffa familj och släktingar som jag träffar alltför sällan.

På måndagen stod jag utanför riksdagen och delade ut information från Rohus – Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige. Kom även till tals med en moderat riksdagsledamot som faktiskt erkände att det nog inte var ett så bra beslut att i princip förbjuda hemundervisning i Sverige. Så känner ganska många av de borgerliga riksdagsledamöterna (eller borde känna, när de rannsakar sig själva ideologiskt), men trots det är risken stor att riksdagen idag röstar igenom Alliansens nya skollagsförslag som kränker mänskliga rättigheter. Partipiskan viner. ”Makten framför allt”, har tydligen drabbat de borgerliga snabbare än en gris hinner blinka…

Detta är en påminnelse om hur familjer som väljer annan pedagogik än förskola och skola blir misstänkliggjorda och straffade.

Domenic, åtta år, omhändertogs av sociala myndigheterna på Gotland för snart ett år sedan och är fortfarande skild från sina föräldrar. Familjen får träffas endast en timme var femte vecka. Läser man domstolsutlåtandena är det dels inte en enig jury, dels är skälen för omhändertagande mycket tvivelaktiga. Man anför risk för social isolering. Men, snälla nån, familjen satt på ett plan på väg till en ny tillvaro med tjocka släkten i Indien när Domenic hämtades av uniformerad polis! I Indien skulle han även börja skolan. Hur mycket social samvaro ska till för att det inte ska betraktas som social isolering? Det här ärendet verkar mycket skumt.

Kan inte låta bli att tänka på alla barn som lever i kärlekslösa familjer med våld och aggressivitet. Då verkar det inte alltid vara lika bråttom att sära på familjer. Men när barnet inte infinner sig i skolan, då jäklar blir det fart, hur kärleksfulla föräldrarna än är…

Med Alliansens nya skollagsförslag har jag närmat mig gränsen för att det ska vara möjligt för mig att vara stolt över att vara svensk. Där skriver man in i lagen att mänskliga rättigheter ska kränkas. Det vill säga, föräldrar förhindras att se till sina barns bästa, det är staten som bestämmer vad som är bäst för barn:

”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen”.

Tydliga ord från den valfrihetsälskande Alliansregeringen! Det finns inga behov av valfrihet, därför behöver den inte tillåtas. Av de ca 100 hemundervisande familjerna i Sverige (var sjutton kom de ifrån när det inte finns något behov?) har jag förstått det som att det inte är någon som hemundervisar av religiösa skäl. Det dominerande skälet är att man vill arbeta enligt en annan pedagogik än vad man kan få i skolan. Nu stryps alltså möjligheten till nytänkande och utveckling på det pedagogiska området i Sverige.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern feb. 2010:

Domenic

Domenic Johansson, sju år, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna på Gotland. Det skedde i juni 2009, under dramatiska former, då Domenic och hans föräldrar satt på ett plan på Arlanda, redo att flytta till Indien. En oerhört traumatiserande upplevelse som har lett till långvarig splittring och söndring och försämrad hälsa hos familjen.

Domenics mamma, Annie, är från Indien och familjen hade noggrant planerat för sitt nya liv i Indien, där Domenic skulle få lära känna mormor, kusiner och andra släktingar. Då föräldrarna visste att en flytt var nära förestående och att deras son inte trivdes i stora barngrupper och stökiga miljöer ville de hellre hemundervisa än att låta honom börja skolan innan flytten.

Hemundervisningen i sig var inte enda skäl för tvångsomhändertagande, men den blev starkt bidragande. De brister man sedan har funnit i omsorgen om barnet och i föräldrarnas förmåga, står inte i proportion till den skada man åsamkat familjen.

Myndighetssverige tycks ha svårt att stå ut med människor som avviker från den breda mittfåran, även i de fall då det inte finns något att anmärka på i hemförhållandena. Det finns flera välfungerande familjer i Sverige som kämpar med näbbar och klor för att få ta eget pedagogiskt ansvar för sina barn, vilket man enligt lagen har rätt till. Men även välgrundade övertygelser som bygger på känd kunskap kan leda till kränkande misstänkliggöranden och trakasserier, om de inte följer den påbjudna normen.

Hemundervisning, med sin speciella pedagogik, vinner annars aktning över världen och kan uppvisa väldigt fina resultat. Framgångarna för denna lärandeform beror på att den bygger på stark och positiv anknytning mellan barnet och den vuxne, vilket skapar trygghet och en god atmosfär för inlärning.

Varken skola eller hemundervisning är, i sig, avgörande för om utvecklingen hos ett barn blir svag eller framgångsrik. God relation kommer före pedagogik. Framgång kräver alltid en trygg och positiv anknytning. Med en sådan tillgodosedd kan olika former av pedagogik lyckas, men en väl genomförd hemundervisning visar på fler fördelar än skola.

Övertron på positiv socialisation i åldershomogena storgrupper är närmast fanatisk i vårt land, vilket också tycks ha lett till en felbedömning i Domenics fall. Föräldrarna hade snarare behövt förståelse och stöd i den livsstil de valt, för att på så sätt kunna stärka relationen till sin pojke, än en ensidig uppmaning att han behöver öva sig i att umgås med jämnåriga och inte får tillräcklig kunskap om han inte går i skolan.

I domen mot familjen Johansson anförs social isolering som tungt vägande skäl för tvångsvård. Social isolering från vem? Det framgår att familjen har ett nätverk av släktingar och vänner omkring sig, så det är inte alls fråga om social isolering i ordets egentliga bemärkelse.

Något man med säkerhet vet, är att det är skadligt för barn att separeras (isoleras) från sin familj. Domenic och hans föräldrar är nedbrutna av den kidnappning de har utsatts för av svenska myndigheter. Det är en skam och skandal av mått som knappt går att ta till sig. Läs mer här.