Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skola’ Category

Så var det dags igen, och tur är väl det. Situationen på fritidshemmen uppmärksammas av vänsterpolitiker i SvD, och de rödgröna vill skjuta till ordentligt med pengar för att få ner gruppstorlekarna. Ännu ett område som rör barns vardag där Alliansregeringen misslyckats kapitalt. Ibland kan jag tycka att Alliansen förtjänar att förlora regeringsinnehavet för att de helt enkelt inte gillar barn. Det hjälper inte att Kristdemokraterna gör vad de kan (de har kört fast), summan av kardemumman är usel.

Vill jag ha in de rödgröna istället? Nej, bevare mig väl! De avskyr ju varje ansats till familjevänlig politik. De vill sätta åt ansvarsfulla föräldrar ännu mer för att uppnå sina mål att alla barn ska tas om hand i moster kommunens stora famn, från morgon till kväll. De vill ha lite bättre kvalitet på mosters famn, men likväl ska den i alla lägen ersätta mammas eller pappas famn. Galenskap.

Höj omedelbart maxtaxan istället för att hallucinera om gratis förskola (och fritids)! Med rejält höjd avgift går det att höja kvaliteten. Kompensera de sämst ställda. Det är fullt möjligt. Det är också ett sätt att minska orättvisorna gentemot de föräldrar som ger omsorgen till barnen själva och därmed besparar skattebetalarna stora summor varje månad.

Fritidshemmens usla kvalitet har varit på tapeten alltför länge nu. Det är barn av kött och blod vi talar om här! Minst sju år av deras viktiga barndom slösas bort i undermålig omsorg, det är skandal!

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern mars 2009:

Fritidshem

Det är ingen självklarhet att nöja sig med skattefinansierad omsorg som är medioker eller uppenbart uselt. Om den inte håller måttet, då gäller det att vara beredd till betydande ekonomiska uppoffringar själv. Då gäller det att visa handlingskraft.

TV-programmet Skolfront tog för ett par veckor sedan upp problemet med alltför stora barngrupper på fritidshemmen. Det handlar om groteska förhållanden med upp till 40 barn per pedagog. En miljö där hierarkiska strukturer och mobbing frodas. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den övergödda medelklassen kan åse detta utan att genast plocka hem sitt barn från en sådan undermålig miljö. Finns ingen känsla för vare sig de drabbade barnen eller solidaritet med dem som absolut inte har något val, som inte har någon standard att sänka?

Två välutbildade, välbetalda, sammanboende, heltidsarbetande föräldrar, med villa, bilar och lyxsemestrar som normal standard, kan göra den fullständigt horribla felprioriteringen att låta det egna barnet befinna sig i en rent hälsovådlig miljö dagligen. Det är skamligt. Det enda rimliga är naturligtvis att dra ner på arbetstiden; att låta barnet komma hem efter skolan och även välkomna kamrater till sitt hem.

Vad ska vi med långa, dyrbara utbildningar till om vi är helt oförmögna att göra vettiga prioriteringar i livet? Hur är det ställt med utbildningskvaliteten om människor kommer ut i andra änden som fullständiga värdeinvalider, och inte begriper vad som är viktigt att lägga sin tid, energi och pengar på?

När vuxna människor anser att det egna behovet av bekräftelse och materiellt överflöd väger tyngre än det egna barnets rätt till människovärdiga uppväxtförhållanden, då har något gått väldigt snett. Då är den mänskliga värdigheten i stor fara. Tusentals barn, även med föräldrar som har det fullt förspänt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt med all möjlighet till ansvarsfulla beslut, får lida på grund av blind vuxenegoism.

Undrar hur många TVstudio-soffor som blivit utnötta i ändlösa debatter och diskussioner om brister i de skattefinansierade verksamheterna. Medborgarna sitter på andra sidan rutan, i sina soffor, och lyssnar på eländet, ofta utan att dra slutsatsen att man kan göra något själv också. Politiska misslyckanden är inte alltid någon annans ansvar. Inte när det handlar om ens egna närstående. Man kan inte alltid bevaka sina rättigheter, man har även skyldigheter, framför allt i ömtåliga relationer. Annars är man inte människa.

Skattehöjningar i all oändlighet har nått vägs ände, det är varken vettigt eller solidariskt att fylla på skattkistor som läcker i botten. När barn far illa på grund av vuxenegoism, i världens mesta välfärdsland, då är det inte längre fråga om välfärd. När medborgarnas skattepengar är så illa förvaltade att barnens dagliga miljö är människoovärdig, då måste något göras. Då gäller helt andra spelregler. Då krävs eget omdöme, och modet att hävda: jag gör det bättre själv!

Read Full Post »

I DN kan vi läsa att antalet mobbningsanmälningar från elever ökar kraftigt.

”Trots att skollagarna har skärpts, inspektionerna ökat och skolor fått långtgående skyldigheter att ta tag i mobbning och förebygga trakasserier så lyckas få av dem stoppa kränkningar mot eleverna. Under den senaste tioårsperioden finns det inte något som tyder på att mobbningen skulle ha minskat”.

I denna situation har Alliansregeringen mage att vrida det viktigaste föräldraverktyget ur händerna på dem. Föräldrarna är inte längre de som har rätten att välja undervisningsform för sina barn. Med nya skollagen blir hemundervisning i praktiken förbjudet, med motiveringen att den svenska skolan är så allsidig, objektiv och bra att alternativet hemundervisning inte behövs! Det blir olagligt för föräldrar att skydda sina barn från kränkningar i skolan genom att erbjuda dem hemundervisning.

Det är illa nog att inte tillåtas välja den pedagogik som passar ens barn. Men att dessutom inte ha möjligheten att skydda barnen från våld och trakasserier är inget mindre än skandal.

Read Full Post »

Skol- och familjepolitik blir avgörande för hur jag röstar i valet i höst. Tyvärr har inget av blocken en hållbar linje för sina olika visioner. Det saknas helt enkelt den kunskap och kompetens som behöver ligga till grund för hur man måste arbeta långsiktigt för bästa möjliga resultat av psykisk hälsa och goda kunskaper för våra barn. I vissa avseenden har vänsterblocket förstått mer, i andra avseenden har de borgerliga mer koll. Men oftast får man gå till enskilda riksdagsledamöter för att hitta personer med djupare förståelse. Och de har sällan tillräckligt inflytande över sina respektive partiers politik. Det handlar om den viktiga anknytningen mellan barnet och barnets vårdare/lärare.

I juli 2007 gjorde jag nedanstående reflektion i en kolumn i Barometern.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juli 2007:

Föråldrad skolvision

Faktum är att vänsterpartierna ofta har en sympatisk, humanistisk helhetssyn på skolbarnet, åtminstone i teorin. I praktiken tycks det inte fungera. I den rådande skolfabriksmodellen, ett arv från 1800-talet, far barn illa av den röriga miljön, bråk, mobbning och stress. De borgerligas vision av ordning och reda och kunskapsprov är kanske en förutsättning för att skolan, så som den är beskaffad, överhuvudtaget ska komma på fötter. Frågan är bara hur bra den är för barn.

Jag tycker inte om för stor stränghet mot barn. I grunden är det vänlighet, förståelse och kärlek som krävs för att barn ska må bra. Från födelsen. Vänsterpartiernas skolvision förutsätter att barn har fått det de behöver när de kommer till skolan, så att de är rustade för ett ickeauktoritärt förhållningssätt. Problemet är att färre och färre barn faktiskt får med sig detta från småbarnsåren. Fler och fler har istället med sig upplevelser av mycket tidig separation från föräldrarna, stökiga miljöer i förskolan och för dålig kompensation för bristerna.

Kompensationen har föräldrarna fått löfte om att förskolan ska stå för, men lyckas förskolan? Nej. Det skulle behövas en halvering av gruppstorlekarna och betydligt kortare vistelsetid, framför allt för de yngsta barnen, för att komma i närheten av den kvalitet som man borde ha rätt att förvänta sig. Det säger sig själv att detta skulle vara enormt kostsamt. Redan idag kostar en förskoleplats runt 100 000 kr per barn och år. Föreställ dig vad den skulle kosta om kvaliteten skulle höjas till acceptabel nivå. Det enda försvarbara är att istället ge förskolepengen direkt till föräldrarna. Med pengarna i handen skulle föräldrarna antingen kunna vara hemma längre eller välja omsorg av bättre kvalitet än dagens förskola kan ge.

Vi har bara sett en försiktig början av den vetenskapligt underbyggda kritik av förskolan som så sakteliga letar sig fram. I länder som Kanada, England och USA har forskningen kommit längre än i Sverige. I boken Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige (se http://www.thc.se), av ledarkonsulten Jonas Himmelstrand, kan vi i höst läsa en överskådlig sammanställning och analys av den nya kunskapen. Bristande anknytning i den tidiga barndomen är nyckeln till många av våra vanligaste samhällsproblem idag. Mer och mer tyder på att den omsorg som en engagerad förälder kan ge sitt barn hemma är överlägsen annan omsorg, åtminstone de första tre åren.

I skolan blir problemen tydliga. Det blir helt enkelt svårt att bedriva undervisning när för många barn i en klass inte är mogna för situationen. De stökiga dominerar ofta och drar med sig flera på sina dumheter, istället för tvärtom. En annan, trevligare, iakttagelse är att dagens barn är frimodiga och inte så lätta att kuva. De genomskådar den barnfientliga skolmiljön. Dagens föräldrar är egentligen väldigt bra föräldrar, om de bara fick chansen att vara det fullt ut. Och lärarna är ofta bra lärare. Skolans problem är till stor del dagens usla familjepolitik i kombination med en fullständigt föråldrad skolvision.

Read Full Post »

Solen skiner och semesterkänslan infinner sig. Midsommarhelgen blev så bra som man bara kan önska, med familjegemenskap och årets första simtur i ån.

Nu blir det lite glesare mellan blogginläggen under några veckor. Sedan väntar valrörelse då man kan förvänta sig att det blir mycket att reagera på och skriva om.

Just nu kan vi bara konstatera att riksdagen röstade igenom den skollag som tar avstånd från ett aktivt och engagerat föräldraskap, och nonchalerar mänskliga rättigheter. Alliansen har gjort ett stort misstag. Jag får börja leta meningsfränder på annat håll…

Livet är verkligen spännande och man kan aldrig riktigt veta vad det tar för vändningar. Det gäller att förhålla sig lyhörd, öppen och någorlunda ödmjuk. Hur konstigt och fel det än kan bli ibland, får man aldrig glömma att se och uppskatta det man faktiskt har. Just nu behöver jag bara titta ut genom fönstret för att bli på strålande humör, och i huset börjar det röra på sig så smått, när resten av familjen börjar vakna. Ska strax ta en kopp förmiddagskaffe ute i det gröna. Glad sommar till alla!

Read Full Post »

Jag har varit i Stockholm några dagar, för en hel rad av fina upplevelser. Det började på torsdagen med att Haro höll ett seminarium på Skansen, med den kanadensiske psykologen och författaren Gordon Neufeld. Hans bok, Våga ta plats i ditt barns liv, kan varmt rekommenderas till alla som på något sätt har med barn att göra. Hans begrepp jämnårigorientering förklarar många av de svårigheter som barn och vuxna upplever i sina relationer idag.

Dagen efter, på fredagen, anordnade tankesmedjan Mireja ett frukostmöte med Gordon Neufeld, där han specifikt gick in på varför hemomsorg och hemundervisning av barn fungerar så bra, jämfört med förskola och skola. Tala om att stärka föräldraskapet! Helt underbart.

På lördagen var vi bjudna på kronprincessbröllop. Vilken fest! Var faktiskt inte inne stan för att se brudparet live, utan höll tillgodo med TV-sändningarna. Alla huvudpersoner utom en gjorde helt strålande insatser. Ärkebiskop Anders Weiryd borde ha hållit sig i bakgrunden när han inte hade något att komma med. Hans vigseltal förmedlade varken andlighet eller något personligt upplyftande, utan var trist och stämningsförstörande. Jag måste snart göra slag i saken och gå ur Svenska kyrkan, men jag vill liksom ha något annat istället, det är därför jag hänger kvar i denna menlösa organisation. Faktum är att en enda kort mening från kungen till brudparet innehöll mer kristet, andligt djup än vad ärkebiskopen lyckades förmedla i ett helt vigseltal. Han skulle passa bättre inom kommunal förvaltning.

På söndagen fick jag chans att träffa familj och släktingar som jag träffar alltför sällan.

På måndagen stod jag utanför riksdagen och delade ut information från Rohus – Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige. Kom även till tals med en moderat riksdagsledamot som faktiskt erkände att det nog inte var ett så bra beslut att i princip förbjuda hemundervisning i Sverige. Så känner ganska många av de borgerliga riksdagsledamöterna (eller borde känna, när de rannsakar sig själva ideologiskt), men trots det är risken stor att riksdagen idag röstar igenom Alliansens nya skollagsförslag som kränker mänskliga rättigheter. Partipiskan viner. ”Makten framför allt”, har tydligen drabbat de borgerliga snabbare än en gris hinner blinka…

Read Full Post »

Detta är en påminnelse om hur familjer som väljer annan pedagogik än förskola och skola blir misstänkliggjorda och straffade.

Domenic, åtta år, omhändertogs av sociala myndigheterna på Gotland för snart ett år sedan och är fortfarande skild från sina föräldrar. Familjen får träffas endast en timme var femte vecka. Läser man domstolsutlåtandena är det dels inte en enig jury, dels är skälen för omhändertagande mycket tvivelaktiga. Man anför risk för social isolering. Men, snälla nån, familjen satt på ett plan på väg till en ny tillvaro med tjocka släkten i Indien när Domenic hämtades av uniformerad polis! I Indien skulle han även börja skolan. Hur mycket social samvaro ska till för att det inte ska betraktas som social isolering? Det här ärendet verkar mycket skumt.

Kan inte låta bli att tänka på alla barn som lever i kärlekslösa familjer med våld och aggressivitet. Då verkar det inte alltid vara lika bråttom att sära på familjer. Men när barnet inte infinner sig i skolan, då jäklar blir det fart, hur kärleksfulla föräldrarna än är…

Med Alliansens nya skollagsförslag har jag närmat mig gränsen för att det ska vara möjligt för mig att vara stolt över att vara svensk. Där skriver man in i lagen att mänskliga rättigheter ska kränkas. Det vill säga, föräldrar förhindras att se till sina barns bästa, det är staten som bestämmer vad som är bäst för barn:

”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen”.

Tydliga ord från den valfrihetsälskande Alliansregeringen! Det finns inga behov av valfrihet, därför behöver den inte tillåtas. Av de ca 100 hemundervisande familjerna i Sverige (var sjutton kom de ifrån när det inte finns något behov?) har jag förstått det som att det inte är någon som hemundervisar av religiösa skäl. Det dominerande skälet är att man vill arbeta enligt en annan pedagogik än vad man kan få i skolan. Nu stryps alltså möjligheten till nytänkande och utveckling på det pedagogiska området i Sverige.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern feb. 2010:

Domenic

Domenic Johansson, sju år, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna på Gotland. Det skedde i juni 2009, under dramatiska former, då Domenic och hans föräldrar satt på ett plan på Arlanda, redo att flytta till Indien. En oerhört traumatiserande upplevelse som har lett till långvarig splittring och söndring och försämrad hälsa hos familjen.

Domenics mamma, Annie, är från Indien och familjen hade noggrant planerat för sitt nya liv i Indien, där Domenic skulle få lära känna mormor, kusiner och andra släktingar. Då föräldrarna visste att en flytt var nära förestående och att deras son inte trivdes i stora barngrupper och stökiga miljöer ville de hellre hemundervisa än att låta honom börja skolan innan flytten.

Hemundervisningen i sig var inte enda skäl för tvångsomhändertagande, men den blev starkt bidragande. De brister man sedan har funnit i omsorgen om barnet och i föräldrarnas förmåga, står inte i proportion till den skada man åsamkat familjen.

Myndighetssverige tycks ha svårt att stå ut med människor som avviker från den breda mittfåran, även i de fall då det inte finns något att anmärka på i hemförhållandena. Det finns flera välfungerande familjer i Sverige som kämpar med näbbar och klor för att få ta eget pedagogiskt ansvar för sina barn, vilket man enligt lagen har rätt till. Men även välgrundade övertygelser som bygger på känd kunskap kan leda till kränkande misstänkliggöranden och trakasserier, om de inte följer den påbjudna normen.

Hemundervisning, med sin speciella pedagogik, vinner annars aktning över världen och kan uppvisa väldigt fina resultat. Framgångarna för denna lärandeform beror på att den bygger på stark och positiv anknytning mellan barnet och den vuxne, vilket skapar trygghet och en god atmosfär för inlärning.

Varken skola eller hemundervisning är, i sig, avgörande för om utvecklingen hos ett barn blir svag eller framgångsrik. God relation kommer före pedagogik. Framgång kräver alltid en trygg och positiv anknytning. Med en sådan tillgodosedd kan olika former av pedagogik lyckas, men en väl genomförd hemundervisning visar på fler fördelar än skola.

Övertron på positiv socialisation i åldershomogena storgrupper är närmast fanatisk i vårt land, vilket också tycks ha lett till en felbedömning i Domenics fall. Föräldrarna hade snarare behövt förståelse och stöd i den livsstil de valt, för att på så sätt kunna stärka relationen till sin pojke, än en ensidig uppmaning att han behöver öva sig i att umgås med jämnåriga och inte får tillräcklig kunskap om han inte går i skolan.

I domen mot familjen Johansson anförs social isolering som tungt vägande skäl för tvångsvård. Social isolering från vem? Det framgår att familjen har ett nätverk av släktingar och vänner omkring sig, så det är inte alls fråga om social isolering i ordets egentliga bemärkelse.

Något man med säkerhet vet, är att det är skadligt för barn att separeras (isoleras) från sin familj. Domenic och hans föräldrar är nedbrutna av den kidnappning de har utsatts för av svenska myndigheter. Det är en skam och skandal av mått som knappt går att ta till sig. Läs mer här.

Read Full Post »

Jonas Himmelstrand skriver en mycket viktig artikel på Newsmill. Han är väldigt insatt i det ämne han skriver om och jag kan bara vädja till våra riksdagsledamöter att hörsamma Himmelstrands uppmaning att rösta nej till det nya skollagsförslaget. Alltför mycket strider mot vad vi borde ha rätt att förvänta oss av en borgerlig regering.

Det är oerhört allvarligt att ytterligare försvaga föräldrars ställning i samhället. Man gör det under förevändning att skydda och ta tillvara barns rättigheter, men det får i förlängningen motsatt effekt. Barn behöver sina föräldrar, och dessa föräldrar måste ha reell möjlighet att se till sina barns bästa. Annars får vi en utveckling där föräldrar abdikerar från sitt ansvar, och de som ändå kämpar för att få ta sitt ansvar blir betraktade med misstänksamhet och kan till och med dras inför rätta.

Det allvarligaste är hotet mot hemundervisningen, men även att göra förskolan till en skolform med starka indikationer om att det är viktigt med tidig förskolestart. Givetvis tar även Haro ställning emot denna utveckling.

Båda dessa tilltag strider mot både utvecklingspsykologisk kunskap och mänskliga rättigheter.

När Anders Borg gjorde sitt utspel om obligatorisk förskola skrev jag nedanstående kolumn, i maj 2008.

Jag tycker även att Anna Wahlgren förtjänar ett omnämnande för sitt stora mod och engagemang. Redan på 70-talet (i princip ensam) stod hon upp emot den allvarliga utveckling som sedan befästs. De stora institutionerna har vunnit slaget mot det småskaliga, nära, som bottnar i nära kärleksfulla relationer.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern i maj 2008:

Moderaternas feministiske finansminister Anders Borg är positivt inställd till obligatorisk förskola. Man häpnar! Finns ingen känsla kvar för gamla moderaternas frihetsvärderingar? Allt fokus på den onyanserade arbetslinjen. Pengarna framför allt. Och socialdemokraterna, som säger sig värna de svaga i samhället, gör inget annat än göder den välbeställda medelklassen, så länge den lyder. Makten framför allt. De står väldigt nära varandra, moderater och socialdemokrater. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt…

Arbetslinjens mest omhuldade företeelser feminism och förskola har bildat symbios över den politiska blockgränsen. Hur mycket pengar lägger vi inte på detta mastodontprojekt som statsfeminismen och heldagsförskolan utgör. Det är helt ofattbart att en hel befolkning har gått på ett sådant lurendrejeri. Jobba, jobba, jobba, så att staten får in skattepengar för att betala den uppsjö av problem som allt detta jobbande orsakar. Förstår de inte att det är något av stort värde som hemmaföräldrar åstadkommer när de håller sina hem öppna för barnen?

Gemensamt för svenska politiker över hela linjen är detta ständiga tjat om att svenska förskolan är så bra. Det är fel. Den är i stora stycken förskräcklig. Främst för att den har utvecklats till storskalig heldagsomsorg för redan så små barn som ett- och tvååringar. Denna typ av kollektiv fostran av små barn går emot allt mänskligt förnuft som vill att kärlek och inte endast materialistiskt, rationellt tänkande ska få råda. Den deltidsförskola (lekskola) som utvecklades för att barn skulle komma samman för lek och lärande under pedagogisk ledning, var ämnad för något äldre småbarn och något helt annat än den heldagsomsorg (daghem) som senare har kommit att kallas förskola. Som förskollärare är det min plikt att stå upp för barnen, och det är inte deras bästa som råder idag. Det är arbetslinjens bästa.

Det finns en debattör, Anna Wahlgren, som på allvar, och ensam, vågade utmana dagislavinen redan på 70-talet. En hjältinnas insats. Med nio egna barn, som hon tagit hand om på heltid, och med ett genuint intresse för människan, har hon skaffat sig unik kunskap. Anna har alltid fört barnens talan, utan partipolitiska eller andra ideologiska baktankar. Sin kunskap samlade hon i den imponerande Barnaboken, som kom ut första gången 1983, men som sedan dess kommit i ny version och är lika aktuell idag.

En annan intressant debattör är Jonas Himmelstrand, vars utmärkta bok Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige kom i höstas. Framför allt är hans bok en kärleksfull hyllning till människans stora inbyggda potential, och rätt, att växa och utvecklas. Det allra mest grundläggande som måste förändras i samhället för att skapa gynnsamma förhållanden för detta växande är familjepolitiken. Heldagsförskolan är ett hinder, tvärtemot vad den stela arbetslinjens förespråkare tror.

Nej, det är inte dyr, obligatorisk förskola vi behöver för framtiden – vi behöver fria medborgare. Finansministern har fått allt om bakfoten.

Read Full Post »

Older Posts »