Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Personlig utveckling’ Category

Hur kan Liselotte Olsson (v) och Inger Stark (v), replik Brännpunkt, ha bestämt sig för att det är mer utvecklande för alla kvinnor att vara på sitt lönearbete än att ge omsorg till sina barn? Har de frågat alla eller gissar de? De gissar och de gissar fel.

Hur kan något vara viktigare och mer givande än att ge omsorg åt sina små?

Alliansregeringen har inte backat jämställdheten. De har gläntat på dörren för att öka jämställdheten. Men de har gjort alldeles för lite. Det är fel att vårdnadsbidraget är frivilligt för kommunerna. Och de vänsterpartistiska debattörerna har delvis rätt i en sak:

”Bidraget går inte att försörja sig på och ger inga pensionspoäng.”

Ersättningen för att ge omsorg till egna barn hemma måste höjas och ges till alla som önskar. Och det ska inte heta bidrag eftersom hemmaföräldern utför ett samhällsnyttigt arbete. Låt bidraget bli ett arvode. Höj beloppet och beskatta det! Först när mammor kan ta hand om sina barn utan att skämmas, behöva stå till svars, eller förlora massor ekonomiskt, börjar vi närma oss jämställdhet. Däremot är även detta låga bidrag en möjlighet att klara familjeekonomin för många. Även ett litet bidrag är bättre än noll.

De två vänsterpartisterna skriver:

”Förskolan subventioneras bland annat för att den är en pedagogisk verksamhet som utvecklar barnens sociala förmåga.”

Där har vi det stora problemet. Man subventionerar med gigantiska belopp utan att riktigt veta om förskolan gynnar alla barn.

Pedagogisk verksamhet i förskolan är ingen garanti för positiv social utveckling. Tvärtom tyder mycket på motsatsen då risken finns att barn knyter an till jämnåriga barn och orienterar sin världsbild utifrån dem, istället för att få en stark och god anknytning till vuxna. Det finns mycket som är outrett omkring förskolans effekter på små barn.

Att ge barn omsorg hemma är ett viktigt arbete som bör värderas. Det gynnar jämställdheten, att människor får respekt för sina val.

Annonser

Read Full Post »

Jag hade hoppats mer på en borgerlig regering. Jag hade hoppats att konsensusklimatet skulle lätta betydligt mer, till förmån för mångfald.  Andra kanske märker skillnad, men när man bevakar frågor som rör familj, barnomsorg och skola känns det inte som om vi har kommit så mycket längre än var vi var när jag skrev nedanstående kolumn. Fortfarande är det så att man inte litar på medborgarnas goda avsikter när det gäller deras egna barn. Forfarande är det uteslutet att någon ska kunna välja bort kollektivistisk omsorg och undervisning för att man har en övertygelse om att det nära, småskaliga och personliga är bättre för barnets utveckling. Bättre för dess möjligheter att finna sig själv och för chanserna att komma ut i högre studier och arbetsliv som en person med självförtroende, kreativitet och integritet.

Jag har inga illusioner om att den formen av omsorg och undervisning är något som under överskådlig tid kan bli aktuellt i större omfattning, men det finns pionjärer och framåtsyftande idealister med stor kunskap och engagemang. Dessa blir hindrade och stoppade, trots att vi har en regering som säger sig värna friheten och en positiv utveckling av samhället.

När det fortfarande är så att vi ska finna konsensus, och komma överens om just vilken omsorg och pedagogik  som passar alla, har vi inte kommit framåt en millimeter, trots en borgerlig regering.

Nu ska jag strax åka iväg på Haros riksstämma, där jag möter andra som arbetar för möjligheten att åtminstone få rädda de minsta barnens rätt till sin hemmiljö, med en trygg anknytningsperson, under de första levnadsåren.

Men här en liten återblick med konsensustankar:

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern december 2006:

Tycker du som jag att det är riktigt läbbigt med konsensus – kvävande krav på samstämmighet? Det är i grunden därför vi har fått ett regeringsskifte. Det är inte jobben eller a-kassan eller skatterna – egentligen. Om regeringen sköter korten rätt så att det börjar sippra in små pustar av frihetsdoft i människors liv, då kommer det lösa sig med det också. Nu väljer man att gå den omvända vägen, att börja med plånboken, och förmodligen är det nödvändigt. Jag är sannerligen ingen ekonom, och om de som förstår sig på den biten bättre än jag, hävdar att det är nödvändigt att börja med plånboken, så är det nog så. Men den riktigt väsentliga förändringen handlar om att öppna upp det fullständigt igenbommade tanke- och känsloklimat som vi har i vårt land. Sosseklimat. Segt konsensusklimat. Här krävs klimatförändringar; en så här kvalmig sosseuppvärmning står vi inte ut med!

Äntligen kan det börja bli okej att inte tycka och tänka och känna som alla andra. Under godhetens röda fana har man under decennier sökt efter samstämmighet in absurdum. ”Nu ska vi ha omröstning om det ska vara sockrad eller osockrad filmjölk till frukost. Jaha, tre mot två, då blir det socker på filen idag! – Men jag tycker inte om socker! – Det gör du visst! Vi har i sann demokratisk anda kommit fram till att alla tycker om socker idag. Alla ska med!”

Detta petande och grävande i medborgarnas personliga integritet har pågått på tok för länge och därför har vi fått en ny regering. Nu gör oppositionen, med draghjälp från media, ett storartat jobb med att skrämma upp oss, så vi riktigt ska känna hur otäckt det där högerspöket är. Och som vanligt får borgerligheten, som under valrörelsen var så frimodig, tillbaka sitt ondskekomplex. Plötsligt är alla pedagogiska förklaringsmodeller, som skulle kunna visa att vi är på rätt väg, som bortblåsta. Sosseretoriken är sannerligen djupt rotad i den Svenska folksjälen. Om till och med den mest slipade, kaxiga, borgerliga politiker slår ner blicken, istället för att utan rädsla och skam bemöta kritiken, hur ska det då inte kännas för en vanlig enkel Svenssonväljare?

Vad kan vara mer ondsint än att beröva någon rätten att få ha sin egen uppfattning och känsla och även ha möjlighet att leva efter den? ”- Min uppfattning förlorade visst omröstningen, då blir jag tvungen att ändra uppfattning.” Det är vad svensk politik gått ut på. Skäms, du som inte tycker rätt! Denna intolerans mot valfrihet och oliktänkande jämnar vägen för de riktigt onda krafterna. Sätt in några riktigt skickliga lobbyister, så har snart hela befolkningen ”kommit överens” om den ”rätta” uppfattningen.

Vi vill inte behöva tycka som alla andra! Vi vill ha schyssta spelregler där vi kan leva lite olika och få lov att tycka om grannen även om han gör helt andra val i livet. Det är där vi behöver konsensus – kring spelregler som skapar frihet att tycka, tänka och känna olika! Det kallas visst demokrati om jag inte missminner mig.

Read Full Post »

Åter igen vill jag slå ett slag för Jonas Himmelstrands fina bok ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”. Vilken guldgruva!

Samtidigt som familjen behandlas styvmoderligt i Sverige bubblar det under ytan en rörelse som vill befria oss från sådant som fjättrar oss i våra liv. Ofta är det en diffus känsla och få förknippar den med den skillnad ett fungerande familjeliv faktiskt gör. Politiskt fokuserar man hellre på problem i familjelivet än att se den lilla, självvalda gemenskapen som lösningen på många problem.

En familj fungerar inte automatiskt bra för att den är familj. Nära relationer är alltid en pågående process som måste vårdas och arbetas med. Men faktum kvarstår att det är in i familjeliv som vi föds, och där har vi vår viktigaste hemvist, hur familjen än ser ut. Men vi har också andra miljöer som har stor betydelse i våra liv. Himmelstrand vill belysa hur våra faktiska möjligheter att växa och utvecklas ser ut,  i de normala svenska miljöer vi rör oss:  familj, förskola, skola, arbetsplatser, eget företagande o.s.v.

Att skapa de bästa förutsättningarna för en människa att utvecklas och växa handlar både om personligt förhållningssätt, på individnivå, och om hur samhället är inrättat med sina villkor för socialt och emotionellt liv, bildning och arbete. Läs min presentation av Jonas Himmelstrands bok här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern, augusti 2009:
Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige

Jag vill rekommendera en bok: Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige, skriven av ledarkonsulten Jonas Himmelstrand.

Det unika med Himmelstrands bok är att den sätter en djupt respektfull förståelse för den unika individualiteten i relation till den faktiska möjligheten att utvecklas i vårt svenska samhälle. Är vår demokrati så långt utvecklad, öppen och tolerant som vi vill tro?

Det är en skakande insikt som vi får presenterad för oss. Vi är så mycket mer begränsade i vårt personliga växande än vad vi kunnat föreställa oss. Med utgångspunkt i det späda barnets behov tar oss författaren, med knivskarp logik, med på en resa genom ett svenskt landskap kantat av begränsande föreställningar och påbud. Boken är en svidande vidräkning med såväl den stagnerade, socialdemokratiska folkhemsdrömmen som den moderna jämställdhetsutopin och hela den västerländska rationaliteten, som saknar ett andligt perspektiv på tillvaron.

Det behövs nytänkande för att underlätta för människor att växa. Så många av dagens samhällsproblem går att härleda till okunskap om mänskliga, känslomässiga behov och en nonchalans för den enorma drivkraft som finns i oss alla om vi får lov att blomma ut utanför begränsande mallar.

Huvudbudskapet är det mantra som går genom boken som dess röda tråd: att lyssna till sig själv, våga växa utanför sin bekvämlighetszon och erövra sin fulla mänsklighet. Hur bra är det svenska samhället på att uppmuntra människor att lyssna på sin sanna natur, att våga vidga sin bekvämlighetszon och växa till sin fulla mänsklighet?

Bokens tre delar ger en förståelse för denna iakttagelse på tre nivåer i samhället: individnivå, skol- och arbetsplatsnivå och samhällsstrukturnivå. Eller som Himmelstrand med sin trädgårdsmetafor uttrycker det: blomman, trädgårdsmästaren och trädgårdsarkitekten. Författaren bjuder på sig själv och låter oss komma honom riktigt nära genom att dela med sig av sina egna erfarenheter ur sitt liv och av personlig utveckling. Han är blomman i bokens första del. Detta ligger till grund för bokens andra del om hur trädgårdsmästaren, d.v.s. ledare och andra, kan hjälpa människor att växa. Den tredje, mest omfattande, delen handlar om hur trädgårdsarkitekterna, d.v.s de som styr landet, kan underlätta mänskligt växande. Boken är djupt politisk utan att vara partipolitisk, och utan att tappa bort den lilla människan.

Det som skänker ett klarhetens och befrielsens ljus över Att lyssna till sitt hjärtas röst – i jantelagens Sverige, är författarens förmåga att klart urskilja dess väsentliga budskap i den snåriga vardag av vanor, måsten och politisk klåfingrighet som vi alla lever i. Sällan ser vi så tydligt att politik faktiskt har väldigt mycket med vårt eget liv att göra. Det beror förmodligen på att vi lär känna författaren – han förmedlar inte bara teorier och andras tankar, utan knyter dem intimt samman med verkligt liv.

Man lägger ifrån sig boken stärkt och med en beslutsamhet att stå upp för sig själv och sina barn. Läs mer och beställ boken på www.thc.se.

Read Full Post »

« Newer Posts