Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Personlig utveckling’ Category

Är all frånvaro från skolan, utan giltigt skäl som till exempel sjukdom, alltid skolk? Självklart inte. Det kan lika gärna handla om ansvarsfull bedömning av en situation, där man ställer två situationer mot varandra och väljer den mest ändamålsenliga. Vi måste börja tala om vad som är vad.

När våra barn var små (låg- och mellanstadieåldern) hände det ibland att de vaknade på morgonen och sa att de inte kände sig bra. Sjukdom är giltigt förfall, så det fick bli sjukanmälan och vilodag. Ibland var det verkligen en förkylning, men då och då var det snarare mental trötthet (skolans värld är oerhört krävande, inte minst socialt) och behov av att få en vilodag. De behövde få egen tid, slappa, titta på tecknad film och bli lite ompysslade. Eventuellt ta tag i någon eftersläpande läxa som hängde som ett ok på axlarna.

Det var vårt ansvar som föräldrar att låta dem få den vila de behövde för att kunna komma igen, gå till skolan igen och tillägna sig den kunskap de förväntades inhämta. Hela tiden en lyhörd avvägning av situationen. Den som känner sina barn kan göra den bedömningen. Det är helt rimligt att till och med göra bedömningen att skola inte gagnar barnet över huvud taget; att hemundervisning passar bättre.

Om barn har blivit bemötta med respekt under sin tidiga barndom lär de sig att göra de ansvarsfulla bedömningarna själva när de blir lite äldre. När våra barn var i gymnasieåldern visade det sig att de gjorde ändamålsenliga bedömningar av skolläget (och jag känner många andra). Ibland handlade det om att släpa sig iväg, trots trötthet och förkylning, för att situationen krävde det. Ibland handlade det om att vara hemma ett par dagar för att plugga ikapp i ett ämne, medan de lektioner som gavs de dagarna fick prioriteras ner. De fick bli ett senare problem eller man fick helt enkelt acceptera ett sämre resultat. Inte världens undergång. Man kanske inte behöver vara på topp i allt.

För ett av barnen som läste in sin gymnasiekompetens på distans, blev det vissa perioder som var mycket intensiva med ambitiösa studier, medan andra perioder fick bli lugnare för att hinna fördjupa sig i den verksamhet som faktiskt kom att övergå från fritidsintresse till det första riktiga jobbet med anställning, som ung vuxen. Hennes ”skolk” gav både fina gymnasiebetyg och jobb direkt efter gymnasiet.

Sedan finns naturligtvis en annan kategori elever, som inte har uppbackning hemifrån i att lära sig att ta ansvarsfulla beslut i livet. Deras frånvaro kanske inte blir konstruktiv. Men den kan trots allt vara det enda de förmår. Det är inte det minsta svårt att sätta sig in i den fullständigt förlamande känslan av tvång, att göra något som för en själv känns helt meningslöst. Inget gott kan komma ur det. Man behöver börja från scratch och bygga upp tillit, förtroende och självförtroende. Det problemet löser ingen skolplikt i världen.

Skolpolitikerna måste se att det är helt nödvändigt att låta medborgarna ha frihet att fatta egna ansvarsfulla beslut om sina barn, både de små och de nästan vuxna. Det sker i lyhört samförstånd, och det kan till och med handla om att göra en resa på skoltid! Det är djupt förolämpande att tala om skolk. Ett barn gör så gott det kan. Endast en närstående vuxen vet när det handlar om slapphet som kan kräva en lätt spark i baken för att komma vidare.

Tonårstiden är en extremt stark utvecklingsperiod. Det är inte bara skolämnen som måste få utrymme under den tiden. Vänskapsrelationer, att hitta sig själv och få utrymme för sina groende drömmar inför framtiden måste också få sitt. Det kan vara väldigt väl använd tid.

Annonser

Read Full Post »

För mig är det helt obegripligt att Jan Björklund får härja på med sin 1800-talspedagogik. Antingen det nu är betyg från tidig ålder eller skoltvång.

DN debatt idag, skriver två fil.dr i pedagogik om detta med betyg och bedömning av barn: ”Tråkigt nog finns det dessutom en hel del studier som tyder på att betyg inte bara är neutrala i förhållande till elevernas lärande, utan till och med kan ge negativa effekter! Dessa effekter kan uppstå av olika anledningar, men tycks till stor del bero på att betygen påverkar elevernas självkänsla negativt. Att få låga betyg innebär således inte nödvändigtvis att eleven blir sporrad att anstränga sig mer, utan kan i stället få (och tycks ofta få) effekten att eleven inte vill anstränga sig, eftersom det inte upplevs som lönt – ”jag kan ju ändå inte”.

Man behöver knappast vara doktor i pedagogik för att förstå hur barn fungerar. Det räcker att ha ett hjärta och ett minimum av självinsikt. Vi har ju alla varit barn, och antingen tappat självförtroendet av betyg eller lättade klamrat oss fast vid det lyckliga faktum att vi hört till den skara som fått bra betyg. Självinsikten som vuxen borde rimligtvis vara att inse detta. Båda situationerna är dåliga för människoblivandet.

Det finns pionjärer på pedagogikens område. Vanliga familjer med insikt om lärande och utveckling.

När välfungerande familjer med insikt och ambitioner för sina barn hotas med vite och blir tvungna att flytta utomlands för att de har genomskådat 1800-talspedagogiken, har något blivit allvarligt fel i vårt land. Det är vad som händer här och nu, 2010, i Sverige. Hemundervisarna jagas  med blåslampa i vissa kommuner i landet. Se detta inslag, ca 16 minuter in i programmet: http://svtplay.se/v/2012497/rapport/23_5_19_30

Och Jan Björklund hyllar 1800-talet. Samtidigt som han talar med förakt om engagerade föräldrar som gör stora personliga uppoffringar för att ge sina barn en kärleksfull uppväxt och  god bildning.

Jan Björklund är ett mycket stort problem för oss borgerliga väljare som har kunskap om barns utveckling och behov, och intresse för barns villkor. Vi hamnar i en mycket svår sits inför höstens val. Jag vill verkligen vädja till de enskilda riksdagsledamöterna att rösta nej till det nya skollagsförslaget. Det innehåller alltför mycket som går stick i stäv med kunskap om barns utveckling – och det tvingar välfungerande familjer i Sverige i exil.

Read Full Post »

Sex år har gått sedan jag skrev nedanstående kolumn. Jag har mycket längre än så varit en andligt sökande människa, utan att vara speciellt intresserad av Kristen tro. Av olika anledningar fördjupades ändå mitt intresse och jag började läsa böcker om kristen andlighet, och försökte lära känna denne Jesus genom att läsa evangelierna.

Böckerna påverkade mig långt mer än vad gudstjänsterna i kyrkan gjorde, och likt många andra är jag mycket kritisk till kyrkan. Det finns få saker som provocerar mig så mycket som kyrkan, men det finns heller ingen andlig ”förklaringsmodell” som har påverkat mig mer i positiv riktning än den kristna. Kristus tränger sig på.

Det kommer att bli fler texter om Kristen tro på min blogg. Vissa förmodligen adrenalinhöjande, antingen för kristendomshatare eller för troende kyrkokristna. Det har varit några turbulenta år av sökande, men jag börjar mer och mer landa i ett lugn, där jag har erövrat min egen tro, som jag känner att jag kan stå för. Går jag i kyrkan? Jag har gjort det till och från. Just nu är det väldigt mycket från.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juni 2004:

Kyrkobesökare

Jag har inte varit någon flitig kyrkobesökare genom åren. Det har dock blivit ändring på det det senaste läsåret, när jag tagit sällskap till kyrkan med min son som uppnått konfirmandåldern. Medan han delvis gäspar sig igenom gudstjänsterna, på fjortonåringars vis, så är jag idel öra och suger åt mig av kyrkorummets atmosfär, vilan i ritualernas rundgång och orden som manar till eftertanke. Om man bortser från konfirmanderna kan jag konstatera att medelåldern bland besökarna är hög och jag känner att det är helt i sin ordning. Jag kan ana att det kyrkan har att erbjuda får större betydelse ju äldre man blir.

Många, med mig, sitter nog ute i stugorna och har sin egen tro, anar en högre kraft, förundras av märkliga samband och händelser och söker svar på livets mysterier. Kanske dras vi även till New Age, naturfolkens visdom eller österländsk religion och filosofi. Avstånden i världen har minskat och det egna sökandet räcker långt, så länge man tycker sig finna svar.

Kristendomen är nära oss genom vårt kulturarv, men också, många gånger, långt ifrån oss i vår vardag. Det är helt enkelt svårt att bekänna sig till att vara en syndig, eländig liten människa, och att känna den riktiga trösten i att en figur som vandrade omkring i ökenland för ett par tusen år sedan skulle kunna avlasta mig all skuld. Öknen är så förfärligt långt ifrån de djupa skogarnas land i Norden, där man kan gå i sandaler bara ett par fjuttiga månader om året, men där naturens kraft är så stark att den nästan är en egen religion.

Men en vacker dag har man slut på svar. Den dagen kommer för de flesta av oss. Stoltheten och tilltron till den egna och medmänniskornas förmåga är knäckt. Avgrunden öppnar sig och man inser att människornas tafatta strävanden nog är behjärtansvärda, men trots allt tämligen misslyckade. Ett jagande efter vind. Och se, då är vi tillbaka där igen, i ökenland. Han som ställer omänskligt höga krav på oss, ser på när vi gör bort oss å det grövsta, förlåter och ger nya chanser. Och vi kämpar vidare med våra liv, våra ideal och våra mänskliga relationer.

Är det då Gud som gör allt detta? Det är upp till var och en att tro på. Av medelåldern bland kyrkobesökarna att döma blir det mer lockande att tro ju äldre man blir, när den värsta kaxigheten har slipats av och livets realiteter har tvingat en till det mod som krävs för att stå ensam ansvarig. Kanske finner man en vila och tröst i att befinna sig i kyrkan, där Ordet förkunnas och man har chansen att något lite vidröras av det ofattbara.

Kristen tro är svårt. Men kanske är det just tro, på något bortom vårt begränsade ego, som vi är i ett skriande behov av idag. Så många av våra mänskliga påfund, idéer och godtyckligheter håller inte alltid måttet; grunden börjar liksom urholkas och fyllas med allsköns materialistiska pseudosanningar. Och många vill inge förhoppningar om en ansvarsfrihet som inte hör ihop med att vara människa – som reducerar oss till något mindre än vi är. Det är synd.

Read Full Post »

Svenska Dagbladet skriver om könsroller i skolan: ”I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”. Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna”.

Över 200 kommentarer på den artikeln. Det här är frågor som berör! Det finns väldigt mycket politiskt tyckande om barn och människors liv. Egentligen finns det mycket värdefull utvecklingspsykologisk kunskap, men den kunskapen är så politiskt obekväm att man hellre försöker rita om kartan än att följa hur terrängen ser ut i verkligheten. Utvecklingspsykologi är ute och beteendevetenskap/terapi är inne. Man vill programmera om sådant som egentligen inte låter sig programmeras om.

För något år sedan var det debatt om genus i förskolan. Då skrev jag kolumnen här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern januari 2009:

Genus i förskolan

Javisst startar könsroller tidigt – vi föds med dem! Därmed inte sagt att de automatiskt behöver vara snäva och begränsande. Vilken hållning ska gälla när genusidealen i förskolan krockar med verkligheten? Det kan inte vara meningen att vi som vuxna ska förställa oss och undanhålla barnen det beteende som känns naturligt för oss och är en del av vår person. Vi kommer ingenstans genom falska fasader, det bara förvirrar barnet.

Det är inte bra att begränsa barns möjlighet att hitta sin identitet genom att lägga tillrätta eller resonera sönder leken, och göra våld på både kulturarv och vår egen personlighet. Det är både okej och väldigt friskt med moderliga kvinnor och manliga män som omger barnen. Den mer androgyne förebilden är naturligtvis också bra. Mångfald ger vidgade vyer och möjlighet för alla att hitta sig själva och sin plats i tillvaron.

Trygga barn är i sig själva väldigt fria i sina val av aktiviteter, även sedan de har utvecklat sina typiskt flickiga eller pojkiga beteenden. Eller just tack vare det! ”Tack vare” eftersom en sund utveckling av vår könsidentitet är befriande. Den hälsosamt utvecklade människan har en oerhörd bredd. Hon förmår vara gränsöverskridande om det krävs eller passar henne, och hon tolererar även andra. Det kan vara ett problem med könsroller, men först när de är påtvingade eller i sina ytterlighetsformer blir destruktiva och begränsande. Annars är de av godo, och en tillgång för oss.

Att kön skulle vara en social konstruktion är nonsens och bidrar inte till konstruktiva sätt att se på ytterlighetsproblemen. Forskningen visar snarare på det motsatta; att könsspecifikt beteende tycks ha djupt biologisk grund. Genom fostran och civiliserat umgänge kan vi luckra upp eftersläpande snäva ramar som inte är ändamålsenliga, till förmån för tolerans och individualitet.

Fostran är avgörande, men inte en avkönad, överpedagogiserad fostran. Det hänger på kärleken, som alltid. Människan behöver kanske sina ismer, ideologier och teorier, men det är ändå kärleken som har den största betydelsen. Och trots att den finns naturligt i oss så konkurrerar den alltid med våra flyktiga känslor och tankar och måste i varje ögonblick väljas och viljas. Det är med kärlek vi knyter an till varandra.

Barn med otrygg anknytning från den tidiga barndomen tycks lättare falla in i osunda ytterligheter av beteenden, t.ex. aggressivt, dominerande eller undergivet, självdestruktivt. Grovt förenklat. Det är inte leken, kläderna, rosa, blått eller normala könsroller som är boven i dramat, utan brist på trygg, glädjefylld fostran.

Barn med trygg anknytning från den tidiga barndomen, och stor frihet att leka fritt, kommer som vuxna att ha lättare att röra sig på ett okomplicerat sätt, både inom och utanför könsroller, och välja det handlingssätt som bäst främjar tillvaron i olika skeden i livet.

Pedagogens uppgift i relation till barnet måste vara att möta det individuellt, kärleksfullt och följsamt, med äkta engagemang. Bort med tassarna från den processen!

Read Full Post »

Ebba Witt Brattström är ganska medryckande. Här i en intervju i DN.

Jag var själv tonåring på 70-talet och visst var jag påverkad av kvinnorörelsen. Det jag gillade mest var det där med att bränna BH:n! Samtidigt kom en grön rörelse: gröna-vågen, back to nature, naturlighet, bekväma unisex-kläder – sånt gillade jag. Sånt gillar jag fortfarande. Att bli respekterad som tjej var en självklarhet i min föreställningsvärld, så det var väl därför jag aldrig drogs med i kvinnorörelsens aggressivitet. Dessutom var (är) kvinnorörelsen halvblind eftersom den inte brydde (bryr) sig något speciellt om barnen.

Det fanns egentligen en riktigt stor krock mellan kvinnorörelsen och den gröna rörelsen, och det var synen på barnen. Nu har miljöpartiet, som sprang fram ur den gröna rörelsen, övergivit den mer naturliga synen på barn och familj som de hade i början av sin politiska gärning. De har blivit ett betong-feminist-parti. Så den gröna rörelsen inom partipolitiken är egentligen död – den också.

För man måste väl säga att feminismen – den radikala som inte ser barnen – ligger i dödsryckningar. Folk börjar få upp ögonen för att barn är människor, med behov som kräver uppoffringar. Uppoffringen består egentligen i att våga utvecklas som människa och inte fastna i det rationella samhällets ytliga egotripp (typ, ”Jobben, jobben, jobben”, utan att se vad som faktiskt är arbete, och ”Halva himlen är vår”, utan att se hela himlen). Än har den nya, livsbejakande trenden inte slagit igenom helt, men det bubblar under ytan.

Vi väntar på genomslag för en feminism som ser med båda ögonen och en ny grön våg som räknar med barnen och familjen.

Read Full Post »

Heja Anna Gryningstjerna! Läs hennes artikel på Newsmill: ”Feministerna och politikerna sviker kvinnor som mig.” Självklart är det ett arbete att vara hemma med sina små barn och ge dem omsorg! Anna har helt rätt, och den form av feminism som tillåtits dominera politiken under flera decennier motarbetar konsekvent barns intressen, och därmed engagerade föräldrars intressen. Det finns endast en sak som talar för den ordning vi har idag, med tidiga separationer och försvagad anknytning mellan barn och föräldrar, och det är strutsmotivet. Det är bekvämt att sticka huvudet i sanden så fort det kommer till obehagliga och besvärliga sanningar, som att barn behöver sina föräldrar och sitt hem. I den mån de inte har tillgång till det om dagarna behöver de åtminstone en engagerad ”extraförälder”, som har tid och ambitionen att komma barnet nära. 15-20 jämnåriga kompisar duger inte att knyta an till.

Alliansen ska skämmas att den inte har lyckats bättre under sin regeringstid än ett fjuttigt litet vårdnadsbidrag som är frivilligt för kommunerna att införa. En överväldigande majoritet av Sveriges politiker sviker kvinnor som Anna Gryningstjerna, och många med henne. De sviker även engagerade pappor. Och värst av allt är att de sviker barnen.

Här nedan en kolumn om feminism, och lite om Haro.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern februari 2007:

Fi och Haro

Jag såg nyligen dokumentären om Fi – Feministiskt Initiativ, och även en intervju med Tiina Rosenberg i Gomorron Sverige.

Det som slog mig i dokumentären om Fi var avsaknaden av något nytt. Var finns sprängkraften? Gudrun Schyman ältade på om jämställdhet tills käkarna nästan gick ur led – på mig – av alla gäspningar. På ett torgmöte passade Schyman på att hojta ut en fråga till valstugearbetarna runt omkring, om deras parti vill ha jämställdhet. Alla svarade naturligtvis ja, helt lydigt. Själv tittade jag upp under TV-fåtöljsfilten och väste ”nej” in i TV-rutan. – Nej, jag vill inte ha din jämställdhet Schyman! Den strider mot bättre vetande och bortser från den mänskliga naturen och små barns behov. Schyman och hennes gelikar behöver inse att feminism aldrig kan behandlas separerat från frågor om barns behov.

Intressant hade varit att få lyssna mer till Tiina Rosenberg, professor i genusfrågor, som blev så illa åtgången i media. I morronsoffan gjorde hon ett sympatiskt intryck. Hos Rosenberg finns både djupa tankar och en rakryggad hållning och idealitet. Vilken skillnad mot några av Fi’s andra förgrundsfigurer som skildrades i dokumentären, som inte orkade högre än att säga att de var arga över patriarkatet och orättvisorna.

Enligt Rosenberg är Alliansregeringen det största hotet mot all utveckling i rätt riktning, i alla frågor. Jag undrar hur hon kommer fram till den slutsatsen. Själv tror jag att vänsterfeminismen är grunden till mycket av det som gått snett i samhället. Den har fullt fokus på vuxnas behov och behandlar barnen styvmoderligt. Det räcker inte att vara arg över missförhållanden. Man måste försöka förstå roten till det onda, och där skiljer olika feministiska riktningar sig åt. För mig är förklaringen med patriarkala strukturer långsökt, och fördömandet av kärnfamiljen är verklighetsfrämmande. Resonemanget strider mot den mänskliga naturen. Jag tror snarare att det är så enkelt (och så svårt) som kärlek såsom bristvara. Alltför många små barn upplever för lite kärlek och tolerans. En människa som är fullpepprad med kärlek och omsorg från tidig barndom får en ganska pålitlig vaccination mot att själv vilja gå över gränser och kränka andra. Man far helt enkelt för illa själv, av dåligt samvete. Kärlek öppnar dörren till inlevelseförmåga och empati. Den tidiga barndomen är nyckeln, vilket också bekräftas av modern forskning.

Att föräldrar vill ha tid och möjlighet att ösa kärlek över sina barn står bortom alla tvivel. Många kommer att nappa på den kommande valfrihetsreformen som förhoppningsvis ska bli verklighet i många kommuner. Äntligen kan föräldrar se fram emot ekonomiskt stöd för att vara hemma lite längre med sina barn. Haros trägna arbete ger resultat till slut. Detta arbete stöder sig på en kombination av glödande och spontant engagemang hos medlemmarna och en väl genomarbetad teoretisk grund, där valfrihet, jämställdhet och föräldraskap är intimt sammanlänkade. Så nu kan den sanna feministiska kampen börja på allvar!

Read Full Post »

Jag fick flera reaktioner på mitt inlägg om abort.  För ett år sedan skrev jag en kolumn som delvis handlade om abort, så nu lägger jag ut den på min blogg, här nedan.

I vissa frågor, som ligger mig varmt om hjärtat, vill jag gärna sätta mig in i och förstå från olika infallsvinklar. Den katolska tron har intresserat mig mycket, och med den kommer vissa frågor i fokus. Abort är en av dem. Jag är varken katolik eller sträng abortmotståndare, men jag kan heller inte avfärda en hållning som i sitt ursprung är av djupt andlig och djuppsykologisk karaktär.

Jag kan mycket väl förstå antipatier gentemot kyrkor (både katolska och protestantiska), jag hyser dessa antipatier själv, men tycker det är intressant med den kristna andlighet som ligger i grunden för kyrkornas existens. Tyvärr blir den ofta förvanskad och förenklad genom att kyrkan valt politiken framför andligheten. Ska kyrkan följa den yttersta konsekvensen av tron blir kyrkan politiskt omöjlig (Katolska), men ska kyrkan göra tron politiskt möjlig förlorar den sitt djup (Svenska kyrkan). En omöjlig ekvation.

Jag förordar privatreligiositeten. Det är upp till var och en att jobba på med sitt människoblivande. Skalar man av Påven hans politiska roll är han en djupt andlig och vis person (jodå, jag har läst böcker av honom) – men han passar inte i politiken… Ärkebiskopen i Svenska kyrkan säger jag ingenting om…

Jag vidhåller att jag är för kvinnans rätt att besluta om abort, men jag kan tycka att den övre veckogränsen är för högt satt.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern, april 2009:

Påven och mänskliga rättigheter

En rad svåra och komplicerade frågor den senaste tiden har gjort att påven och katolsk tro har hamnat i fokus. Just frågornas komplexitet, t.ex. abort och HIV gör att man inte kan låta bli att reagera på den fanatiska och hätska ton som ibland slagit igenom i debatten.

Det är en mycket märklig upplevelse att höra svenska liberala politiker uttala sig på ett sätt som ifrågasätter om påven är för mänskliga rättigheter. Ja, t.o.m. att de mänskliga rättigheterna måste skyddas mot den ondska som påven påstås representera. Hur är detta möjligt?

Man behöver inte ha satt sig in speciellt djupt i den katolska tron för att förstå hur centrala de mänskliga rättigheterna är. Hur gärna den högljudda, liberala lobbyn än vill att kondomer ska regna från himlen, hamna på plats, och därmed frälsa världen från HIV och andra könssjukdomar, och abort ska betraktas som en mänsklig rättighet för kvinnan, så borde de nog hålla en något ödmjukare ton.

Det har blivit en krock mellan å ena sidan moderna, rationella värderingar som under några årtionden har vunnit mark, och mer traditionella, konservativa värderingar, som fortfarande omfattas av väldigt många människor. Det handlar ofta om vår sexualitet och dess konsekvenser. Det kan bli både barn och HIV när man ligger med varandra. Frågan är om man ska ta tekniska lösningar till hjälp för att kunna ligga vidare utan hämningar, eller om man ska idka avhållsamhet.

Att katolska kyrkan förespråkar avhållsamhet är knappast någon nyhet. Men helheten i läran är så mycket mer än att skydda mot risker eller tukta beteenden. Den syftar till att nå oss på ett djupare plan, genom tron. Som en konsekvens har den dessutom visat sig framgångsrik i HIV-bekämpningen.

Det som skiljer i synen på aborter är uppfattningen om när ett foster ska betraktas som en människa med skyddsvärde. Katoliker menar att människovärdet finns från befruktningsögonblicket. Från det ögonblicket ska individen kunna åtnjuta skydd. Det är ju inte svårt att räkna ut att om man värnar människoliv och anser att livet börjar vid befruktningen, då kan det aldrig bli en mänsklig rättighet att få släcka det livet. Nej, då är det en mänsklig rättighet att få ha livet kvar.

Den abortliberala hållningen, som svensk lagstiftning representerar, ser snarare embryot och fostret som en del av mammans kropp, och därför är det hennes beslut om hon ska låta det utvecklas till ett livsdugligt foster. Först efter vecka 18 krävs speciellt tillstånd för abort, men ytterligare ett par veckor är fostrets rätt till liv underordnat bedömningen om det är lämpligt att fullfölja graviditeten. Först när fostret är livsdugligt utanför livmodern dras den etiska gränsen för abort. Därefter lever abortmotståndare och abortförespråkare i ljuv endräkt. Ett livsdugligt barn får inte dödas.

Igår såg jag en bild på Internet på ett 18 veckors foster som precis hade öppnat ögonen. Nog tyckte jag att det såg ut som en människa, inte en kroppsdel… Kanske Påven har en poäng. Åtminstone borde vi kunna sansa debatten.

Read Full Post »

Older Posts »