Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mina kolumner’ Category

Så var det dags igen, och tur är väl det. Situationen på fritidshemmen uppmärksammas av vänsterpolitiker i SvD, och de rödgröna vill skjuta till ordentligt med pengar för att få ner gruppstorlekarna. Ännu ett område som rör barns vardag där Alliansregeringen misslyckats kapitalt. Ibland kan jag tycka att Alliansen förtjänar att förlora regeringsinnehavet för att de helt enkelt inte gillar barn. Det hjälper inte att Kristdemokraterna gör vad de kan (de har kört fast), summan av kardemumman är usel.

Vill jag ha in de rödgröna istället? Nej, bevare mig väl! De avskyr ju varje ansats till familjevänlig politik. De vill sätta åt ansvarsfulla föräldrar ännu mer för att uppnå sina mål att alla barn ska tas om hand i moster kommunens stora famn, från morgon till kväll. De vill ha lite bättre kvalitet på mosters famn, men likväl ska den i alla lägen ersätta mammas eller pappas famn. Galenskap.

Höj omedelbart maxtaxan istället för att hallucinera om gratis förskola (och fritids)! Med rejält höjd avgift går det att höja kvaliteten. Kompensera de sämst ställda. Det är fullt möjligt. Det är också ett sätt att minska orättvisorna gentemot de föräldrar som ger omsorgen till barnen själva och därmed besparar skattebetalarna stora summor varje månad.

Fritidshemmens usla kvalitet har varit på tapeten alltför länge nu. Det är barn av kött och blod vi talar om här! Minst sju år av deras viktiga barndom slösas bort i undermålig omsorg, det är skandal!

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern mars 2009:

Fritidshem

Det är ingen självklarhet att nöja sig med skattefinansierad omsorg som är medioker eller uppenbart uselt. Om den inte håller måttet, då gäller det att vara beredd till betydande ekonomiska uppoffringar själv. Då gäller det att visa handlingskraft.

TV-programmet Skolfront tog för ett par veckor sedan upp problemet med alltför stora barngrupper på fritidshemmen. Det handlar om groteska förhållanden med upp till 40 barn per pedagog. En miljö där hierarkiska strukturer och mobbing frodas. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den övergödda medelklassen kan åse detta utan att genast plocka hem sitt barn från en sådan undermålig miljö. Finns ingen känsla för vare sig de drabbade barnen eller solidaritet med dem som absolut inte har något val, som inte har någon standard att sänka?

Två välutbildade, välbetalda, sammanboende, heltidsarbetande föräldrar, med villa, bilar och lyxsemestrar som normal standard, kan göra den fullständigt horribla felprioriteringen att låta det egna barnet befinna sig i en rent hälsovådlig miljö dagligen. Det är skamligt. Det enda rimliga är naturligtvis att dra ner på arbetstiden; att låta barnet komma hem efter skolan och även välkomna kamrater till sitt hem.

Vad ska vi med långa, dyrbara utbildningar till om vi är helt oförmögna att göra vettiga prioriteringar i livet? Hur är det ställt med utbildningskvaliteten om människor kommer ut i andra änden som fullständiga värdeinvalider, och inte begriper vad som är viktigt att lägga sin tid, energi och pengar på?

När vuxna människor anser att det egna behovet av bekräftelse och materiellt överflöd väger tyngre än det egna barnets rätt till människovärdiga uppväxtförhållanden, då har något gått väldigt snett. Då är den mänskliga värdigheten i stor fara. Tusentals barn, även med föräldrar som har det fullt förspänt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt med all möjlighet till ansvarsfulla beslut, får lida på grund av blind vuxenegoism.

Undrar hur många TVstudio-soffor som blivit utnötta i ändlösa debatter och diskussioner om brister i de skattefinansierade verksamheterna. Medborgarna sitter på andra sidan rutan, i sina soffor, och lyssnar på eländet, ofta utan att dra slutsatsen att man kan göra något själv också. Politiska misslyckanden är inte alltid någon annans ansvar. Inte när det handlar om ens egna närstående. Man kan inte alltid bevaka sina rättigheter, man har även skyldigheter, framför allt i ömtåliga relationer. Annars är man inte människa.

Skattehöjningar i all oändlighet har nått vägs ände, det är varken vettigt eller solidariskt att fylla på skattkistor som läcker i botten. När barn far illa på grund av vuxenegoism, i världens mesta välfärdsland, då är det inte längre fråga om välfärd. När medborgarnas skattepengar är så illa förvaltade att barnens dagliga miljö är människoovärdig, då måste något göras. Då gäller helt andra spelregler. Då krävs eget omdöme, och modet att hävda: jag gör det bättre själv!

Read Full Post »

Skol- och familjepolitik blir avgörande för hur jag röstar i valet i höst. Tyvärr har inget av blocken en hållbar linje för sina olika visioner. Det saknas helt enkelt den kunskap och kompetens som behöver ligga till grund för hur man måste arbeta långsiktigt för bästa möjliga resultat av psykisk hälsa och goda kunskaper för våra barn. I vissa avseenden har vänsterblocket förstått mer, i andra avseenden har de borgerliga mer koll. Men oftast får man gå till enskilda riksdagsledamöter för att hitta personer med djupare förståelse. Och de har sällan tillräckligt inflytande över sina respektive partiers politik. Det handlar om den viktiga anknytningen mellan barnet och barnets vårdare/lärare.

I juli 2007 gjorde jag nedanstående reflektion i en kolumn i Barometern.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juli 2007:

Föråldrad skolvision

Faktum är att vänsterpartierna ofta har en sympatisk, humanistisk helhetssyn på skolbarnet, åtminstone i teorin. I praktiken tycks det inte fungera. I den rådande skolfabriksmodellen, ett arv från 1800-talet, far barn illa av den röriga miljön, bråk, mobbning och stress. De borgerligas vision av ordning och reda och kunskapsprov är kanske en förutsättning för att skolan, så som den är beskaffad, överhuvudtaget ska komma på fötter. Frågan är bara hur bra den är för barn.

Jag tycker inte om för stor stränghet mot barn. I grunden är det vänlighet, förståelse och kärlek som krävs för att barn ska må bra. Från födelsen. Vänsterpartiernas skolvision förutsätter att barn har fått det de behöver när de kommer till skolan, så att de är rustade för ett ickeauktoritärt förhållningssätt. Problemet är att färre och färre barn faktiskt får med sig detta från småbarnsåren. Fler och fler har istället med sig upplevelser av mycket tidig separation från föräldrarna, stökiga miljöer i förskolan och för dålig kompensation för bristerna.

Kompensationen har föräldrarna fått löfte om att förskolan ska stå för, men lyckas förskolan? Nej. Det skulle behövas en halvering av gruppstorlekarna och betydligt kortare vistelsetid, framför allt för de yngsta barnen, för att komma i närheten av den kvalitet som man borde ha rätt att förvänta sig. Det säger sig själv att detta skulle vara enormt kostsamt. Redan idag kostar en förskoleplats runt 100 000 kr per barn och år. Föreställ dig vad den skulle kosta om kvaliteten skulle höjas till acceptabel nivå. Det enda försvarbara är att istället ge förskolepengen direkt till föräldrarna. Med pengarna i handen skulle föräldrarna antingen kunna vara hemma längre eller välja omsorg av bättre kvalitet än dagens förskola kan ge.

Vi har bara sett en försiktig början av den vetenskapligt underbyggda kritik av förskolan som så sakteliga letar sig fram. I länder som Kanada, England och USA har forskningen kommit längre än i Sverige. I boken Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige (se http://www.thc.se), av ledarkonsulten Jonas Himmelstrand, kan vi i höst läsa en överskådlig sammanställning och analys av den nya kunskapen. Bristande anknytning i den tidiga barndomen är nyckeln till många av våra vanligaste samhällsproblem idag. Mer och mer tyder på att den omsorg som en engagerad förälder kan ge sitt barn hemma är överlägsen annan omsorg, åtminstone de första tre åren.

I skolan blir problemen tydliga. Det blir helt enkelt svårt att bedriva undervisning när för många barn i en klass inte är mogna för situationen. De stökiga dominerar ofta och drar med sig flera på sina dumheter, istället för tvärtom. En annan, trevligare, iakttagelse är att dagens barn är frimodiga och inte så lätta att kuva. De genomskådar den barnfientliga skolmiljön. Dagens föräldrar är egentligen väldigt bra föräldrar, om de bara fick chansen att vara det fullt ut. Och lärarna är ofta bra lärare. Skolans problem är till stor del dagens usla familjepolitik i kombination med en fullständigt föråldrad skolvision.

Read Full Post »

Det talas sällan om föräldraskapet som en kulturgärning, men det tycker jag att det är, i allra högsta grad. Familjelivet, med allt vad det innebär, är en stark bärare av kulturella värden.

Det säger sig självt att det finns mer tid till medvetna aktiviteter som har kulturell substans om man har mycket tid tillsammans om dagarna, än om var och en i familjen är på sitt håll, och man bara ses på mornar, kväller och helger. För hemmaföräldersfamiljen, med små barn hemma om dagarna, kan det handla om konst, litteratur, musik, skapande och annat som förmedlas mellan förälder och barn, eller vid andra kulturella aktiviteter som man besöker utanför hemmet. Men det är minst lika viktigt med de dagliga rutinerna och basen i tillvaron, som handlar om mat, bakning, kläder och skötsel av ett hem. Även att göra ett hem ombonat och trivsamt för familj och vänner. Det är kultur.

I april 2004 skrev jag nedanstående kolumn. Jag kritiserade, med rätta, den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Idag är jag besviken över att en borgerlig regering inte har gjort mer för hemmaföräldersfamiljerna. Medvetenheten i Alliansen är mycket dålig, både om barns behov och om familjens viktiga roll i samhället, till exempel som kulturbärare. Alliansen har presenterat sitt familjepolitiska program inför kommande mandatperiod. Du kan läsa deras presentation här. Och ladda ner hela programmet här. Jag kommenterade det i förra blogposten Familjepolitik.

Kolumn av Karin Yngman publicerad i Barometern april 2004:

Jämställdhet och kultur

Deras röster är väldigt starka. Så starka att det knappast har undgått någon, att Sverige måste bli ännu bättre på jämställdhet. Och att den förbättringen handlar om att nyblivna föräldrar ska dela på föräldraledigheten barnets första levnadsår, för att sedan återgå till ordinarie arbete.

Jag hör vad de säger men jag håller inte med. En alltmer aggressiv könskamp blir till slut ett hot mot jämställdheten. Den fredliga, toleranta jämställdheten. Jag tycker att det kan finnas många fler familjer i Sverige där ena föräldern prioriterar barnen genom att välja bort förvärvsarbete under några år.

Jag tror det är väldigt bra för barn att omfattas av den prioriteringen helt och fullt de första åren av livet. Att de inte, för båda sina föräldrar, ska behöva vara den ena sidan av den eviga lojalitetskonflikten jobb/familj.

Jag vet av egen erfarenhet att varaktiga hemmaförälderlivet är ett gott liv. För stora och små. Och ett gott liv är eftersträvansvärt. Andra måste givetvis få bestämma själva hur de vill ha det, men jag tror mig tala för betydligt fler än som framgår av mediadebatten. En vettig politik skulle möjliggöra för familjer att välja själva. Så mycket av god, svensk kultur håller på att utarmas och kanske beror det delvis på det myckna lönearbetandet bland småbarnsföräldrar. Ett mångårigt hemmavarande med barn inbjuder till något gediget. Att fullt ut inom familjen gå in i eget fostraransvar för sina barn ger erfarenheter som färre och färre har idag. Att på allvar ta sig an ett hems skötsel, ansvar för en god mathållning och en trevlig attityd bland dem som tampas tillsammans om dagarna är en kulturgärning.

Att respektera varandra oavsett ålder och dagsform kräver omdömesförmåga och tolerans. Att läsa samma bilderbok om och om igen, att koka en höna eller laga trasiga fingervantar kräver tålamod och sinnesnärvaro. Jag skyndar mig att säga att några klarar både lönearbetandet och hönan och dessutom barnaktiviteterna på en gång, de är bara att gratulera.

Men många tycker nog att det blir övermäktigt med alla plikter samtidigt, hur mycket man än, i jämställdhetens namn, delar med varandra. Två blir uttröttade istället. Då stryker somligt på foten.

Barn verkar må väl av riktigt lång och trist och gammaldags struktur och kontinuitet, där de vet var de har folk och ting. Då vaknar något piggt och uppfinningsrikt hos dem.

Familjen är en viktig gemenskap, inte bara för dess medlemmar, utan som garant för det civila samhällets rätt i förhållande till en hungrig statsmakt. Vi har en regering som i sin iver att lägga livet tillrätta för folk inte ser hur de ödelägger gamla kulturvärden. De sopar isen ren för sina skrivbordsproducerade livsstilslösningar, och har de med sig en knapp majoritet så räcker det för att de ska ta sig friheten att ignorera eller bespotta andra önskemål.

De omtalade curlingföräldrarna gör nog vad de kan för att stötta sina barn. Det är värre med curlingregeringen, den gör vad den kan för att stjälpa Sveriges familjer.

Read Full Post »

Detta är en påminnelse om hur familjer som väljer annan pedagogik än förskola och skola blir misstänkliggjorda och straffade.

Domenic, åtta år, omhändertogs av sociala myndigheterna på Gotland för snart ett år sedan och är fortfarande skild från sina föräldrar. Familjen får träffas endast en timme var femte vecka. Läser man domstolsutlåtandena är det dels inte en enig jury, dels är skälen för omhändertagande mycket tvivelaktiga. Man anför risk för social isolering. Men, snälla nån, familjen satt på ett plan på väg till en ny tillvaro med tjocka släkten i Indien när Domenic hämtades av uniformerad polis! I Indien skulle han även börja skolan. Hur mycket social samvaro ska till för att det inte ska betraktas som social isolering? Det här ärendet verkar mycket skumt.

Kan inte låta bli att tänka på alla barn som lever i kärlekslösa familjer med våld och aggressivitet. Då verkar det inte alltid vara lika bråttom att sära på familjer. Men när barnet inte infinner sig i skolan, då jäklar blir det fart, hur kärleksfulla föräldrarna än är…

Med Alliansens nya skollagsförslag har jag närmat mig gränsen för att det ska vara möjligt för mig att vara stolt över att vara svensk. Där skriver man in i lagen att mänskliga rättigheter ska kränkas. Det vill säga, föräldrar förhindras att se till sina barns bästa, det är staten som bestämmer vad som är bäst för barn:

”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen”.

Tydliga ord från den valfrihetsälskande Alliansregeringen! Det finns inga behov av valfrihet, därför behöver den inte tillåtas. Av de ca 100 hemundervisande familjerna i Sverige (var sjutton kom de ifrån när det inte finns något behov?) har jag förstått det som att det inte är någon som hemundervisar av religiösa skäl. Det dominerande skälet är att man vill arbeta enligt en annan pedagogik än vad man kan få i skolan. Nu stryps alltså möjligheten till nytänkande och utveckling på det pedagogiska området i Sverige.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern feb. 2010:

Domenic

Domenic Johansson, sju år, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna på Gotland. Det skedde i juni 2009, under dramatiska former, då Domenic och hans föräldrar satt på ett plan på Arlanda, redo att flytta till Indien. En oerhört traumatiserande upplevelse som har lett till långvarig splittring och söndring och försämrad hälsa hos familjen.

Domenics mamma, Annie, är från Indien och familjen hade noggrant planerat för sitt nya liv i Indien, där Domenic skulle få lära känna mormor, kusiner och andra släktingar. Då föräldrarna visste att en flytt var nära förestående och att deras son inte trivdes i stora barngrupper och stökiga miljöer ville de hellre hemundervisa än att låta honom börja skolan innan flytten.

Hemundervisningen i sig var inte enda skäl för tvångsomhändertagande, men den blev starkt bidragande. De brister man sedan har funnit i omsorgen om barnet och i föräldrarnas förmåga, står inte i proportion till den skada man åsamkat familjen.

Myndighetssverige tycks ha svårt att stå ut med människor som avviker från den breda mittfåran, även i de fall då det inte finns något att anmärka på i hemförhållandena. Det finns flera välfungerande familjer i Sverige som kämpar med näbbar och klor för att få ta eget pedagogiskt ansvar för sina barn, vilket man enligt lagen har rätt till. Men även välgrundade övertygelser som bygger på känd kunskap kan leda till kränkande misstänkliggöranden och trakasserier, om de inte följer den påbjudna normen.

Hemundervisning, med sin speciella pedagogik, vinner annars aktning över världen och kan uppvisa väldigt fina resultat. Framgångarna för denna lärandeform beror på att den bygger på stark och positiv anknytning mellan barnet och den vuxne, vilket skapar trygghet och en god atmosfär för inlärning.

Varken skola eller hemundervisning är, i sig, avgörande för om utvecklingen hos ett barn blir svag eller framgångsrik. God relation kommer före pedagogik. Framgång kräver alltid en trygg och positiv anknytning. Med en sådan tillgodosedd kan olika former av pedagogik lyckas, men en väl genomförd hemundervisning visar på fler fördelar än skola.

Övertron på positiv socialisation i åldershomogena storgrupper är närmast fanatisk i vårt land, vilket också tycks ha lett till en felbedömning i Domenics fall. Föräldrarna hade snarare behövt förståelse och stöd i den livsstil de valt, för att på så sätt kunna stärka relationen till sin pojke, än en ensidig uppmaning att han behöver öva sig i att umgås med jämnåriga och inte får tillräcklig kunskap om han inte går i skolan.

I domen mot familjen Johansson anförs social isolering som tungt vägande skäl för tvångsvård. Social isolering från vem? Det framgår att familjen har ett nätverk av släktingar och vänner omkring sig, så det är inte alls fråga om social isolering i ordets egentliga bemärkelse.

Något man med säkerhet vet, är att det är skadligt för barn att separeras (isoleras) från sin familj. Domenic och hans föräldrar är nedbrutna av den kidnappning de har utsatts för av svenska myndigheter. Det är en skam och skandal av mått som knappt går att ta till sig. Läs mer här.

Read Full Post »

Jonas Himmelstrand skriver en mycket viktig artikel på Newsmill. Han är väldigt insatt i det ämne han skriver om och jag kan bara vädja till våra riksdagsledamöter att hörsamma Himmelstrands uppmaning att rösta nej till det nya skollagsförslaget. Alltför mycket strider mot vad vi borde ha rätt att förvänta oss av en borgerlig regering.

Det är oerhört allvarligt att ytterligare försvaga föräldrars ställning i samhället. Man gör det under förevändning att skydda och ta tillvara barns rättigheter, men det får i förlängningen motsatt effekt. Barn behöver sina föräldrar, och dessa föräldrar måste ha reell möjlighet att se till sina barns bästa. Annars får vi en utveckling där föräldrar abdikerar från sitt ansvar, och de som ändå kämpar för att få ta sitt ansvar blir betraktade med misstänksamhet och kan till och med dras inför rätta.

Det allvarligaste är hotet mot hemundervisningen, men även att göra förskolan till en skolform med starka indikationer om att det är viktigt med tidig förskolestart. Givetvis tar även Haro ställning emot denna utveckling.

Båda dessa tilltag strider mot både utvecklingspsykologisk kunskap och mänskliga rättigheter.

När Anders Borg gjorde sitt utspel om obligatorisk förskola skrev jag nedanstående kolumn, i maj 2008.

Jag tycker även att Anna Wahlgren förtjänar ett omnämnande för sitt stora mod och engagemang. Redan på 70-talet (i princip ensam) stod hon upp emot den allvarliga utveckling som sedan befästs. De stora institutionerna har vunnit slaget mot det småskaliga, nära, som bottnar i nära kärleksfulla relationer.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern i maj 2008:

Moderaternas feministiske finansminister Anders Borg är positivt inställd till obligatorisk förskola. Man häpnar! Finns ingen känsla kvar för gamla moderaternas frihetsvärderingar? Allt fokus på den onyanserade arbetslinjen. Pengarna framför allt. Och socialdemokraterna, som säger sig värna de svaga i samhället, gör inget annat än göder den välbeställda medelklassen, så länge den lyder. Makten framför allt. De står väldigt nära varandra, moderater och socialdemokrater. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt…

Arbetslinjens mest omhuldade företeelser feminism och förskola har bildat symbios över den politiska blockgränsen. Hur mycket pengar lägger vi inte på detta mastodontprojekt som statsfeminismen och heldagsförskolan utgör. Det är helt ofattbart att en hel befolkning har gått på ett sådant lurendrejeri. Jobba, jobba, jobba, så att staten får in skattepengar för att betala den uppsjö av problem som allt detta jobbande orsakar. Förstår de inte att det är något av stort värde som hemmaföräldrar åstadkommer när de håller sina hem öppna för barnen?

Gemensamt för svenska politiker över hela linjen är detta ständiga tjat om att svenska förskolan är så bra. Det är fel. Den är i stora stycken förskräcklig. Främst för att den har utvecklats till storskalig heldagsomsorg för redan så små barn som ett- och tvååringar. Denna typ av kollektiv fostran av små barn går emot allt mänskligt förnuft som vill att kärlek och inte endast materialistiskt, rationellt tänkande ska få råda. Den deltidsförskola (lekskola) som utvecklades för att barn skulle komma samman för lek och lärande under pedagogisk ledning, var ämnad för något äldre småbarn och något helt annat än den heldagsomsorg (daghem) som senare har kommit att kallas förskola. Som förskollärare är det min plikt att stå upp för barnen, och det är inte deras bästa som råder idag. Det är arbetslinjens bästa.

Det finns en debattör, Anna Wahlgren, som på allvar, och ensam, vågade utmana dagislavinen redan på 70-talet. En hjältinnas insats. Med nio egna barn, som hon tagit hand om på heltid, och med ett genuint intresse för människan, har hon skaffat sig unik kunskap. Anna har alltid fört barnens talan, utan partipolitiska eller andra ideologiska baktankar. Sin kunskap samlade hon i den imponerande Barnaboken, som kom ut första gången 1983, men som sedan dess kommit i ny version och är lika aktuell idag.

En annan intressant debattör är Jonas Himmelstrand, vars utmärkta bok Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige kom i höstas. Framför allt är hans bok en kärleksfull hyllning till människans stora inbyggda potential, och rätt, att växa och utvecklas. Det allra mest grundläggande som måste förändras i samhället för att skapa gynnsamma förhållanden för detta växande är familjepolitiken. Heldagsförskolan är ett hinder, tvärtemot vad den stela arbetslinjens förespråkare tror.

Nej, det är inte dyr, obligatorisk förskola vi behöver för framtiden – vi behöver fria medborgare. Finansministern har fått allt om bakfoten.

Read Full Post »

Denna vansinniga kvoteringstanke. Håller helt med Per Gudmundson i SvD att det är föräldrarna som ska bestämma. Barn ska inte vara brickor i ett spel som handlar om att utjämna vuxenvärldens arbetsmarknadsproblem.

Hur kan människor vara så hjärtlösa att de vill kvotera föräldraförsäkringen?

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern april 2006:

Föräldraledighet

I Smålandsnytt kunde vi ta del av en debatt som handlade om pappors uttag av föräldraledighet. Frågeställningen löd:

”Siffror från TCO visar att papporna i Smålands tre län är bland de i landet som tar ut minst pappaledighet.
Men det finns forskning som visar att papporna egentligen skulle vilja vara hemma, men att mammorna inte vill släppa ifrån sig föräldraledigheten.

Vad tycker du? Är det mamma som vet bäst? Är det synd om papporna?”

Det låter som vi har hamnat på klassmöte på mellanstadiet. När en ny liten människa har blivit född kan man väl inte behandla frågan som om det handlade om att lägga upp ett schema för att mata klassens kaniner

Smålänningar kanske är ett ovanligt klokt släkte, som inte går på den feministiska retoriken. Smålänningar kanske har ett genuint sunt förnuft och ett känsloliv med integritet.

Man bollar inte med spädbarn hur som helst. Naturen har av nödvändighet sett till att barnet kommer ut tidigare ur moderns kropp än det är i stånd att klara sig själv. Den komplicerade mänskliga hjärnan är sådan att modern inte skulle kunna föda om barnet låg kvar i livmodern tills hjärnan var färdigbildad. Det tar ytterligare ett par år efter födelsen. Under tiden har föräldrarna ansvaret för att vara barnets hjälphjärnor; att tillgodose barnets behov och med kärlek lära det att successivt börja förstå omvärlden. Och modern har naturligtvis den allra viktigaste funktionen ganska lång tid efter födelsen. Hon är barnets allra första nära relation och hon står bokstavligen för överlevnaden eftersom hon har maten – inuti sin kropp. Kan någon enda människa föreställa sig en intimare relation än att bära en människa inuti sin kropp? Och sedan ge den människan mat genom sin kropp?

Detta förpliktigar. Man vinkar inte hej då helt lättvindigt efter en sådan start. Det finns ett alldeles självklart outtalat löfte i den inledande fasen av relationen; vi finns här för varandra, vad som än händer! Det finns nog fler än jag som känner en stark, instinktiv vrede bara över tanken att någon skulle komma och brutalt kicka ut mig ur boet, bort från mitt spädbarn, för något så fjuttigt som att gå ut och tjäna levebrödet. När man har ett barn att värna! Här är pappans funktion livsviktig, för utan levebröd svälter man. Och när han är hemma tar han barnet i sin famn och njuter och lär känna. Så småningom kommer barnet att ropa efter pappa och då, men först då, kan det vara dags för ombytta roller. Då är tryggheten ingjuten i barnet. Samspelet mellan barnet och föräldrarna bestämmer tidpunkten – inte föräldraförsäkringen.

Släppa ifrån sig föräldraledighet! Mon dieu! Teknikaliteter när man har med själva livet att göra. Det handlar varken om föräldradagar eller mammas eller pappas färdigheter som barnskötare. Det är mycket viktigare än så. Och det är inte synd om pappa. Han har fått barn och har sitt livs chans att växa som människa. Inte tänker han låta försäkringskassan diktera villkoren då heller. Befria familjen från överförmynderi!

Read Full Post »

Svenska Dagbladet skriver om könsroller i skolan: ”I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”. Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna”.

Över 200 kommentarer på den artikeln. Det här är frågor som berör! Det finns väldigt mycket politiskt tyckande om barn och människors liv. Egentligen finns det mycket värdefull utvecklingspsykologisk kunskap, men den kunskapen är så politiskt obekväm att man hellre försöker rita om kartan än att följa hur terrängen ser ut i verkligheten. Utvecklingspsykologi är ute och beteendevetenskap/terapi är inne. Man vill programmera om sådant som egentligen inte låter sig programmeras om.

För något år sedan var det debatt om genus i förskolan. Då skrev jag kolumnen här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern januari 2009:

Genus i förskolan

Javisst startar könsroller tidigt – vi föds med dem! Därmed inte sagt att de automatiskt behöver vara snäva och begränsande. Vilken hållning ska gälla när genusidealen i förskolan krockar med verkligheten? Det kan inte vara meningen att vi som vuxna ska förställa oss och undanhålla barnen det beteende som känns naturligt för oss och är en del av vår person. Vi kommer ingenstans genom falska fasader, det bara förvirrar barnet.

Det är inte bra att begränsa barns möjlighet att hitta sin identitet genom att lägga tillrätta eller resonera sönder leken, och göra våld på både kulturarv och vår egen personlighet. Det är både okej och väldigt friskt med moderliga kvinnor och manliga män som omger barnen. Den mer androgyne förebilden är naturligtvis också bra. Mångfald ger vidgade vyer och möjlighet för alla att hitta sig själva och sin plats i tillvaron.

Trygga barn är i sig själva väldigt fria i sina val av aktiviteter, även sedan de har utvecklat sina typiskt flickiga eller pojkiga beteenden. Eller just tack vare det! ”Tack vare” eftersom en sund utveckling av vår könsidentitet är befriande. Den hälsosamt utvecklade människan har en oerhörd bredd. Hon förmår vara gränsöverskridande om det krävs eller passar henne, och hon tolererar även andra. Det kan vara ett problem med könsroller, men först när de är påtvingade eller i sina ytterlighetsformer blir destruktiva och begränsande. Annars är de av godo, och en tillgång för oss.

Att kön skulle vara en social konstruktion är nonsens och bidrar inte till konstruktiva sätt att se på ytterlighetsproblemen. Forskningen visar snarare på det motsatta; att könsspecifikt beteende tycks ha djupt biologisk grund. Genom fostran och civiliserat umgänge kan vi luckra upp eftersläpande snäva ramar som inte är ändamålsenliga, till förmån för tolerans och individualitet.

Fostran är avgörande, men inte en avkönad, överpedagogiserad fostran. Det hänger på kärleken, som alltid. Människan behöver kanske sina ismer, ideologier och teorier, men det är ändå kärleken som har den största betydelsen. Och trots att den finns naturligt i oss så konkurrerar den alltid med våra flyktiga känslor och tankar och måste i varje ögonblick väljas och viljas. Det är med kärlek vi knyter an till varandra.

Barn med otrygg anknytning från den tidiga barndomen tycks lättare falla in i osunda ytterligheter av beteenden, t.ex. aggressivt, dominerande eller undergivet, självdestruktivt. Grovt förenklat. Det är inte leken, kläderna, rosa, blått eller normala könsroller som är boven i dramat, utan brist på trygg, glädjefylld fostran.

Barn med trygg anknytning från den tidiga barndomen, och stor frihet att leka fritt, kommer som vuxna att ha lättare att röra sig på ett okomplicerat sätt, både inom och utanför könsroller, och välja det handlingssätt som bäst främjar tillvaron i olika skeden i livet.

Pedagogens uppgift i relation till barnet måste vara att möta det individuellt, kärleksfullt och följsamt, med äkta engagemang. Bort med tassarna från den processen!

Read Full Post »

Older Posts »