Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Livsstil’ Category

 

Haro – Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, har alltid haft djupa och progressiva tankar när det gäller jämställdhet. Sällan har det formulerats så väl som i denna artikel på Newsmill där Haros ordförande Madeleine Wallin beskriver Haros hållning.

 

Madeleine har även gett personlig och kraftfull röst åt jämställdhetsproblematiken i denna debattartikel i Aftonbladet.

 

Det är så oerhört glädjande att svensk media nu försiktigt börjar våga släppa fram den här typen av kunskap och ställningstaganden. Under flera decennier har motståndet varit kompakt vilket har tryckt tillbaka det verkliga jämställdhetsarbetet – det som handlar om att alla människor – kvinnor som män – ska ha rätt att göra sina livsval, fria från styrande och förtryckande normer och ekonomiska styrmedel.

 

Annonser

Read Full Post »

Det talas sällan om föräldraskapet som en kulturgärning, men det tycker jag att det är, i allra högsta grad. Familjelivet, med allt vad det innebär, är en stark bärare av kulturella värden.

Det säger sig självt att det finns mer tid till medvetna aktiviteter som har kulturell substans om man har mycket tid tillsammans om dagarna, än om var och en i familjen är på sitt håll, och man bara ses på mornar, kväller och helger. För hemmaföräldersfamiljen, med små barn hemma om dagarna, kan det handla om konst, litteratur, musik, skapande och annat som förmedlas mellan förälder och barn, eller vid andra kulturella aktiviteter som man besöker utanför hemmet. Men det är minst lika viktigt med de dagliga rutinerna och basen i tillvaron, som handlar om mat, bakning, kläder och skötsel av ett hem. Även att göra ett hem ombonat och trivsamt för familj och vänner. Det är kultur.

I april 2004 skrev jag nedanstående kolumn. Jag kritiserade, med rätta, den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Idag är jag besviken över att en borgerlig regering inte har gjort mer för hemmaföräldersfamiljerna. Medvetenheten i Alliansen är mycket dålig, både om barns behov och om familjens viktiga roll i samhället, till exempel som kulturbärare. Alliansen har presenterat sitt familjepolitiska program inför kommande mandatperiod. Du kan läsa deras presentation här. Och ladda ner hela programmet här. Jag kommenterade det i förra blogposten Familjepolitik.

Kolumn av Karin Yngman publicerad i Barometern april 2004:

Jämställdhet och kultur

Deras röster är väldigt starka. Så starka att det knappast har undgått någon, att Sverige måste bli ännu bättre på jämställdhet. Och att den förbättringen handlar om att nyblivna föräldrar ska dela på föräldraledigheten barnets första levnadsår, för att sedan återgå till ordinarie arbete.

Jag hör vad de säger men jag håller inte med. En alltmer aggressiv könskamp blir till slut ett hot mot jämställdheten. Den fredliga, toleranta jämställdheten. Jag tycker att det kan finnas många fler familjer i Sverige där ena föräldern prioriterar barnen genom att välja bort förvärvsarbete under några år.

Jag tror det är väldigt bra för barn att omfattas av den prioriteringen helt och fullt de första åren av livet. Att de inte, för båda sina föräldrar, ska behöva vara den ena sidan av den eviga lojalitetskonflikten jobb/familj.

Jag vet av egen erfarenhet att varaktiga hemmaförälderlivet är ett gott liv. För stora och små. Och ett gott liv är eftersträvansvärt. Andra måste givetvis få bestämma själva hur de vill ha det, men jag tror mig tala för betydligt fler än som framgår av mediadebatten. En vettig politik skulle möjliggöra för familjer att välja själva. Så mycket av god, svensk kultur håller på att utarmas och kanske beror det delvis på det myckna lönearbetandet bland småbarnsföräldrar. Ett mångårigt hemmavarande med barn inbjuder till något gediget. Att fullt ut inom familjen gå in i eget fostraransvar för sina barn ger erfarenheter som färre och färre har idag. Att på allvar ta sig an ett hems skötsel, ansvar för en god mathållning och en trevlig attityd bland dem som tampas tillsammans om dagarna är en kulturgärning.

Att respektera varandra oavsett ålder och dagsform kräver omdömesförmåga och tolerans. Att läsa samma bilderbok om och om igen, att koka en höna eller laga trasiga fingervantar kräver tålamod och sinnesnärvaro. Jag skyndar mig att säga att några klarar både lönearbetandet och hönan och dessutom barnaktiviteterna på en gång, de är bara att gratulera.

Men många tycker nog att det blir övermäktigt med alla plikter samtidigt, hur mycket man än, i jämställdhetens namn, delar med varandra. Två blir uttröttade istället. Då stryker somligt på foten.

Barn verkar må väl av riktigt lång och trist och gammaldags struktur och kontinuitet, där de vet var de har folk och ting. Då vaknar något piggt och uppfinningsrikt hos dem.

Familjen är en viktig gemenskap, inte bara för dess medlemmar, utan som garant för det civila samhällets rätt i förhållande till en hungrig statsmakt. Vi har en regering som i sin iver att lägga livet tillrätta för folk inte ser hur de ödelägger gamla kulturvärden. De sopar isen ren för sina skrivbordsproducerade livsstilslösningar, och har de med sig en knapp majoritet så räcker det för att de ska ta sig friheten att ignorera eller bespotta andra önskemål.

De omtalade curlingföräldrarna gör nog vad de kan för att stötta sina barn. Det är värre med curlingregeringen, den gör vad den kan för att stjälpa Sveriges familjer.

Read Full Post »

Fantastiska dagar i Härjedalsfjällen!

Nu när jag är hemma igen ska det skrivas om familjepolitik.

Alliansen har slipat på sitt familjepolitiska program inför valet. Det innehåller förbättringar på många sätt. Förbättringar för den förvärvsarbetande genomsnittsfamiljen, separerade föräldrar, sjuka, arbetslösa och studerande föräldrar. Jag ser inte någon anledning till att inte de röd-gröna ska kunna hålla med om det mesta. Båda blocken är ju rörande ense om att det är en styggelse med hemmaföräldersfamiljer, och här presenterar Alliansen ett förslag som effektivt mobbar ut dessa familjer.

Redan i inledningen slår man fast att alla föräldrar vill kunna kombinera föräldraskapet med ett aktivt arbetsliv (läs lönearbetsliv). Där har vi alltså den givna grundförutsättningen: alla föräldrar vill förvärvsarbeta medan de har små barn. Under dessa premisser är arbetsgruppens förslag till familjepolitiskt program ett bra förslag, så långt jag kan se efter en första, snabb genomläsning.

Vi som vet att det finns hemmaföräldersfamiljer ser en klar mobbingtendens i programmet. Trots fagra ord om att alla familjer ska kunna välja sin egen livsstil.

Problemet är att man konsekvent vägrar att förstå att det är ett arbete att ge omsorg och fostran till barn, även när omsorgen ges i det egna hemmet av någon av barnets egna föräldrar. Om man så bara har ett barn så är det ett heltidsarbete – inte en ledighet. För den som hade ett annat arbete innan barnet kom blir det en ledighet från just det arbetet, men inte en ledighet från arbete. Det arbetet handlar i första hand om att för en primär vårdare skapa en nära och god relation till barnet, så att barnet kan fortsätta att få goda relationer till fler personer vartefter det växer och ser mer av världen. Barnet måste genom sin vårdare få en trygg grund för sin vidare utveckling och förmåga till lärande.

Först när detta faktum börjar sjunka in i politikernas medvetande kan vi hoppas på förändringar i familjepolitiken. Som det ser ut idag finns det mycket liten politisk medvetenhet om hur barn fungerar och vad de behöver. Familjepolitiken från båda blockens håll är inget mindre än en katastrof.

Read Full Post »

Detta är en påminnelse om hur familjer som väljer annan pedagogik än förskola och skola blir misstänkliggjorda och straffade.

Domenic, åtta år, omhändertogs av sociala myndigheterna på Gotland för snart ett år sedan och är fortfarande skild från sina föräldrar. Familjen får träffas endast en timme var femte vecka. Läser man domstolsutlåtandena är det dels inte en enig jury, dels är skälen för omhändertagande mycket tvivelaktiga. Man anför risk för social isolering. Men, snälla nån, familjen satt på ett plan på väg till en ny tillvaro med tjocka släkten i Indien när Domenic hämtades av uniformerad polis! I Indien skulle han även börja skolan. Hur mycket social samvaro ska till för att det inte ska betraktas som social isolering? Det här ärendet verkar mycket skumt.

Kan inte låta bli att tänka på alla barn som lever i kärlekslösa familjer med våld och aggressivitet. Då verkar det inte alltid vara lika bråttom att sära på familjer. Men när barnet inte infinner sig i skolan, då jäklar blir det fart, hur kärleksfulla föräldrarna än är…

Med Alliansens nya skollagsförslag har jag närmat mig gränsen för att det ska vara möjligt för mig att vara stolt över att vara svensk. Där skriver man in i lagen att mänskliga rättigheter ska kränkas. Det vill säga, föräldrar förhindras att se till sina barns bästa, det är staten som bestämmer vad som är bäst för barn:

”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen”.

Tydliga ord från den valfrihetsälskande Alliansregeringen! Det finns inga behov av valfrihet, därför behöver den inte tillåtas. Av de ca 100 hemundervisande familjerna i Sverige (var sjutton kom de ifrån när det inte finns något behov?) har jag förstått det som att det inte är någon som hemundervisar av religiösa skäl. Det dominerande skälet är att man vill arbeta enligt en annan pedagogik än vad man kan få i skolan. Nu stryps alltså möjligheten till nytänkande och utveckling på det pedagogiska området i Sverige.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern feb. 2010:

Domenic

Domenic Johansson, sju år, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna på Gotland. Det skedde i juni 2009, under dramatiska former, då Domenic och hans föräldrar satt på ett plan på Arlanda, redo att flytta till Indien. En oerhört traumatiserande upplevelse som har lett till långvarig splittring och söndring och försämrad hälsa hos familjen.

Domenics mamma, Annie, är från Indien och familjen hade noggrant planerat för sitt nya liv i Indien, där Domenic skulle få lära känna mormor, kusiner och andra släktingar. Då föräldrarna visste att en flytt var nära förestående och att deras son inte trivdes i stora barngrupper och stökiga miljöer ville de hellre hemundervisa än att låta honom börja skolan innan flytten.

Hemundervisningen i sig var inte enda skäl för tvångsomhändertagande, men den blev starkt bidragande. De brister man sedan har funnit i omsorgen om barnet och i föräldrarnas förmåga, står inte i proportion till den skada man åsamkat familjen.

Myndighetssverige tycks ha svårt att stå ut med människor som avviker från den breda mittfåran, även i de fall då det inte finns något att anmärka på i hemförhållandena. Det finns flera välfungerande familjer i Sverige som kämpar med näbbar och klor för att få ta eget pedagogiskt ansvar för sina barn, vilket man enligt lagen har rätt till. Men även välgrundade övertygelser som bygger på känd kunskap kan leda till kränkande misstänkliggöranden och trakasserier, om de inte följer den påbjudna normen.

Hemundervisning, med sin speciella pedagogik, vinner annars aktning över världen och kan uppvisa väldigt fina resultat. Framgångarna för denna lärandeform beror på att den bygger på stark och positiv anknytning mellan barnet och den vuxne, vilket skapar trygghet och en god atmosfär för inlärning.

Varken skola eller hemundervisning är, i sig, avgörande för om utvecklingen hos ett barn blir svag eller framgångsrik. God relation kommer före pedagogik. Framgång kräver alltid en trygg och positiv anknytning. Med en sådan tillgodosedd kan olika former av pedagogik lyckas, men en väl genomförd hemundervisning visar på fler fördelar än skola.

Övertron på positiv socialisation i åldershomogena storgrupper är närmast fanatisk i vårt land, vilket också tycks ha lett till en felbedömning i Domenics fall. Föräldrarna hade snarare behövt förståelse och stöd i den livsstil de valt, för att på så sätt kunna stärka relationen till sin pojke, än en ensidig uppmaning att han behöver öva sig i att umgås med jämnåriga och inte får tillräcklig kunskap om han inte går i skolan.

I domen mot familjen Johansson anförs social isolering som tungt vägande skäl för tvångsvård. Social isolering från vem? Det framgår att familjen har ett nätverk av släktingar och vänner omkring sig, så det är inte alls fråga om social isolering i ordets egentliga bemärkelse.

Något man med säkerhet vet, är att det är skadligt för barn att separeras (isoleras) från sin familj. Domenic och hans föräldrar är nedbrutna av den kidnappning de har utsatts för av svenska myndigheter. Det är en skam och skandal av mått som knappt går att ta till sig. Läs mer här.

Read Full Post »

Är all frånvaro från skolan, utan giltigt skäl som till exempel sjukdom, alltid skolk? Självklart inte. Det kan lika gärna handla om ansvarsfull bedömning av en situation, där man ställer två situationer mot varandra och väljer den mest ändamålsenliga. Vi måste börja tala om vad som är vad.

När våra barn var små (låg- och mellanstadieåldern) hände det ibland att de vaknade på morgonen och sa att de inte kände sig bra. Sjukdom är giltigt förfall, så det fick bli sjukanmälan och vilodag. Ibland var det verkligen en förkylning, men då och då var det snarare mental trötthet (skolans värld är oerhört krävande, inte minst socialt) och behov av att få en vilodag. De behövde få egen tid, slappa, titta på tecknad film och bli lite ompysslade. Eventuellt ta tag i någon eftersläpande läxa som hängde som ett ok på axlarna.

Det var vårt ansvar som föräldrar att låta dem få den vila de behövde för att kunna komma igen, gå till skolan igen och tillägna sig den kunskap de förväntades inhämta. Hela tiden en lyhörd avvägning av situationen. Den som känner sina barn kan göra den bedömningen. Det är helt rimligt att till och med göra bedömningen att skola inte gagnar barnet över huvud taget; att hemundervisning passar bättre.

Om barn har blivit bemötta med respekt under sin tidiga barndom lär de sig att göra de ansvarsfulla bedömningarna själva när de blir lite äldre. När våra barn var i gymnasieåldern visade det sig att de gjorde ändamålsenliga bedömningar av skolläget (och jag känner många andra). Ibland handlade det om att släpa sig iväg, trots trötthet och förkylning, för att situationen krävde det. Ibland handlade det om att vara hemma ett par dagar för att plugga ikapp i ett ämne, medan de lektioner som gavs de dagarna fick prioriteras ner. De fick bli ett senare problem eller man fick helt enkelt acceptera ett sämre resultat. Inte världens undergång. Man kanske inte behöver vara på topp i allt.

För ett av barnen som läste in sin gymnasiekompetens på distans, blev det vissa perioder som var mycket intensiva med ambitiösa studier, medan andra perioder fick bli lugnare för att hinna fördjupa sig i den verksamhet som faktiskt kom att övergå från fritidsintresse till det första riktiga jobbet med anställning, som ung vuxen. Hennes ”skolk” gav både fina gymnasiebetyg och jobb direkt efter gymnasiet.

Sedan finns naturligtvis en annan kategori elever, som inte har uppbackning hemifrån i att lära sig att ta ansvarsfulla beslut i livet. Deras frånvaro kanske inte blir konstruktiv. Men den kan trots allt vara det enda de förmår. Det är inte det minsta svårt att sätta sig in i den fullständigt förlamande känslan av tvång, att göra något som för en själv känns helt meningslöst. Inget gott kan komma ur det. Man behöver börja från scratch och bygga upp tillit, förtroende och självförtroende. Det problemet löser ingen skolplikt i världen.

Skolpolitikerna måste se att det är helt nödvändigt att låta medborgarna ha frihet att fatta egna ansvarsfulla beslut om sina barn, både de små och de nästan vuxna. Det sker i lyhört samförstånd, och det kan till och med handla om att göra en resa på skoltid! Det är djupt förolämpande att tala om skolk. Ett barn gör så gott det kan. Endast en närstående vuxen vet när det handlar om slapphet som kan kräva en lätt spark i baken för att komma vidare.

Tonårstiden är en extremt stark utvecklingsperiod. Det är inte bara skolämnen som måste få utrymme under den tiden. Vänskapsrelationer, att hitta sig själv och få utrymme för sina groende drömmar inför framtiden måste också få sitt. Det kan vara väldigt väl använd tid.

Read Full Post »

Helene Sigfridsson (generalsekreterare i Makalösa föräldrar och riksdagskandidat för MP) och jag är inte alltid av samma uppfattning, men här måste jag säga att hon har skrivit en helt makalöst bra artikel!

I skollagen står det att förskoleverksamhet och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier. Det står alltså inte att vi föräldrar får passa på att hinna arbeta när vi fullgjort våra plikter gentemot skola och förskola. Det är helt klart dags för Skolinspektionen att granska skolor och förskolors krav på föräldramedverkan i den obegränsade omfattning som sker idag.”

Både förskola och skola är så konstiga företeelser att ju mer man tänker på det desto mer groteska blir de. De stämmer liksom inte för någon part. Stressigt och kravfyllt på alla plan för både barn, föräldrar och pedagoger. Vem vinner på förskola och skola? Var finns nytänkandet och kreativiteten bland folk? Ska vi inte kunna hitta på sätt att ta omsorg om våra barn och ge bildning till det uppväxande släktet utan att behöva ta till dessa människofientliga miljöer?

Själv förordar jag att hemomsorg och hemundervisning ska vara grunden. Utifrån den grundtanken kan man sedan finna lösningar för att komma ifrån det faktum att det inte alltid är möjligt, kan eller bör, vara föräldrarna som ger omsorgen eller undervisningen.

Förskola kan vara ett alternativ när andra möjligheter är uttömda. Men då ska förskolan vara en serviceinrättning värd namnet! Det ska finnas tillräckligt många engagerade och lojala vuxna på plats så att barnen får den trygghet de behöver. Även föräldrarna ska känna den tryggheten, och helst även känna sig så pass avlastade så att de kan sköta sitt yrkesarbete med glädje och stolthet. Eller som Helene Sigfridsson skriver:

Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor”. Heja Helene! Kom bara ihåg, att smakar det så kostar det!

Read Full Post »

Ebba Witt Brattström är ganska medryckande. Här i en intervju i DN.

Jag var själv tonåring på 70-talet och visst var jag påverkad av kvinnorörelsen. Det jag gillade mest var det där med att bränna BH:n! Samtidigt kom en grön rörelse: gröna-vågen, back to nature, naturlighet, bekväma unisex-kläder – sånt gillade jag. Sånt gillar jag fortfarande. Att bli respekterad som tjej var en självklarhet i min föreställningsvärld, så det var väl därför jag aldrig drogs med i kvinnorörelsens aggressivitet. Dessutom var (är) kvinnorörelsen halvblind eftersom den inte brydde (bryr) sig något speciellt om barnen.

Det fanns egentligen en riktigt stor krock mellan kvinnorörelsen och den gröna rörelsen, och det var synen på barnen. Nu har miljöpartiet, som sprang fram ur den gröna rörelsen, övergivit den mer naturliga synen på barn och familj som de hade i början av sin politiska gärning. De har blivit ett betong-feminist-parti. Så den gröna rörelsen inom partipolitiken är egentligen död – den också.

För man måste väl säga att feminismen – den radikala som inte ser barnen – ligger i dödsryckningar. Folk börjar få upp ögonen för att barn är människor, med behov som kräver uppoffringar. Uppoffringen består egentligen i att våga utvecklas som människa och inte fastna i det rationella samhällets ytliga egotripp (typ, ”Jobben, jobben, jobben”, utan att se vad som faktiskt är arbete, och ”Halva himlen är vår”, utan att se hela himlen). Än har den nya, livsbejakande trenden inte slagit igenom helt, men det bubblar under ytan.

Vi väntar på genomslag för en feminism som ser med båda ögonen och en ny grön våg som räknar med barnen och familjen.

Read Full Post »

Older Posts »