Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kyrka’ Category

Jag har varit i Stockholm några dagar, för en hel rad av fina upplevelser. Det började på torsdagen med att Haro höll ett seminarium på Skansen, med den kanadensiske psykologen och författaren Gordon Neufeld. Hans bok, Våga ta plats i ditt barns liv, kan varmt rekommenderas till alla som på något sätt har med barn att göra. Hans begrepp jämnårigorientering förklarar många av de svårigheter som barn och vuxna upplever i sina relationer idag.

Dagen efter, på fredagen, anordnade tankesmedjan Mireja ett frukostmöte med Gordon Neufeld, där han specifikt gick in på varför hemomsorg och hemundervisning av barn fungerar så bra, jämfört med förskola och skola. Tala om att stärka föräldraskapet! Helt underbart.

På lördagen var vi bjudna på kronprincessbröllop. Vilken fest! Var faktiskt inte inne stan för att se brudparet live, utan höll tillgodo med TV-sändningarna. Alla huvudpersoner utom en gjorde helt strålande insatser. Ärkebiskop Anders Weiryd borde ha hållit sig i bakgrunden när han inte hade något att komma med. Hans vigseltal förmedlade varken andlighet eller något personligt upplyftande, utan var trist och stämningsförstörande. Jag måste snart göra slag i saken och gå ur Svenska kyrkan, men jag vill liksom ha något annat istället, det är därför jag hänger kvar i denna menlösa organisation. Faktum är att en enda kort mening från kungen till brudparet innehöll mer kristet, andligt djup än vad ärkebiskopen lyckades förmedla i ett helt vigseltal. Han skulle passa bättre inom kommunal förvaltning.

På söndagen fick jag chans att träffa familj och släktingar som jag träffar alltför sällan.

På måndagen stod jag utanför riksdagen och delade ut information från Rohus – Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige. Kom även till tals med en moderat riksdagsledamot som faktiskt erkände att det nog inte var ett så bra beslut att i princip förbjuda hemundervisning i Sverige. Så känner ganska många av de borgerliga riksdagsledamöterna (eller borde känna, när de rannsakar sig själva ideologiskt), men trots det är risken stor att riksdagen idag röstar igenom Alliansens nya skollagsförslag som kränker mänskliga rättigheter. Partipiskan viner. ”Makten framför allt”, har tydligen drabbat de borgerliga snabbare än en gris hinner blinka…

Read Full Post »

Sex år har gått sedan jag skrev nedanstående kolumn. Jag har mycket längre än så varit en andligt sökande människa, utan att vara speciellt intresserad av Kristen tro. Av olika anledningar fördjupades ändå mitt intresse och jag började läsa böcker om kristen andlighet, och försökte lära känna denne Jesus genom att läsa evangelierna.

Böckerna påverkade mig långt mer än vad gudstjänsterna i kyrkan gjorde, och likt många andra är jag mycket kritisk till kyrkan. Det finns få saker som provocerar mig så mycket som kyrkan, men det finns heller ingen andlig ”förklaringsmodell” som har påverkat mig mer i positiv riktning än den kristna. Kristus tränger sig på.

Det kommer att bli fler texter om Kristen tro på min blogg. Vissa förmodligen adrenalinhöjande, antingen för kristendomshatare eller för troende kyrkokristna. Det har varit några turbulenta år av sökande, men jag börjar mer och mer landa i ett lugn, där jag har erövrat min egen tro, som jag känner att jag kan stå för. Går jag i kyrkan? Jag har gjort det till och från. Just nu är det väldigt mycket från.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juni 2004:

Kyrkobesökare

Jag har inte varit någon flitig kyrkobesökare genom åren. Det har dock blivit ändring på det det senaste läsåret, när jag tagit sällskap till kyrkan med min son som uppnått konfirmandåldern. Medan han delvis gäspar sig igenom gudstjänsterna, på fjortonåringars vis, så är jag idel öra och suger åt mig av kyrkorummets atmosfär, vilan i ritualernas rundgång och orden som manar till eftertanke. Om man bortser från konfirmanderna kan jag konstatera att medelåldern bland besökarna är hög och jag känner att det är helt i sin ordning. Jag kan ana att det kyrkan har att erbjuda får större betydelse ju äldre man blir.

Många, med mig, sitter nog ute i stugorna och har sin egen tro, anar en högre kraft, förundras av märkliga samband och händelser och söker svar på livets mysterier. Kanske dras vi även till New Age, naturfolkens visdom eller österländsk religion och filosofi. Avstånden i världen har minskat och det egna sökandet räcker långt, så länge man tycker sig finna svar.

Kristendomen är nära oss genom vårt kulturarv, men också, många gånger, långt ifrån oss i vår vardag. Det är helt enkelt svårt att bekänna sig till att vara en syndig, eländig liten människa, och att känna den riktiga trösten i att en figur som vandrade omkring i ökenland för ett par tusen år sedan skulle kunna avlasta mig all skuld. Öknen är så förfärligt långt ifrån de djupa skogarnas land i Norden, där man kan gå i sandaler bara ett par fjuttiga månader om året, men där naturens kraft är så stark att den nästan är en egen religion.

Men en vacker dag har man slut på svar. Den dagen kommer för de flesta av oss. Stoltheten och tilltron till den egna och medmänniskornas förmåga är knäckt. Avgrunden öppnar sig och man inser att människornas tafatta strävanden nog är behjärtansvärda, men trots allt tämligen misslyckade. Ett jagande efter vind. Och se, då är vi tillbaka där igen, i ökenland. Han som ställer omänskligt höga krav på oss, ser på när vi gör bort oss å det grövsta, förlåter och ger nya chanser. Och vi kämpar vidare med våra liv, våra ideal och våra mänskliga relationer.

Är det då Gud som gör allt detta? Det är upp till var och en att tro på. Av medelåldern bland kyrkobesökarna att döma blir det mer lockande att tro ju äldre man blir, när den värsta kaxigheten har slipats av och livets realiteter har tvingat en till det mod som krävs för att stå ensam ansvarig. Kanske finner man en vila och tröst i att befinna sig i kyrkan, där Ordet förkunnas och man har chansen att något lite vidröras av det ofattbara.

Kristen tro är svårt. Men kanske är det just tro, på något bortom vårt begränsade ego, som vi är i ett skriande behov av idag. Så många av våra mänskliga påfund, idéer och godtyckligheter håller inte alltid måttet; grunden börjar liksom urholkas och fyllas med allsköns materialistiska pseudosanningar. Och många vill inge förhoppningar om en ansvarsfrihet som inte hör ihop med att vara människa – som reducerar oss till något mindre än vi är. Det är synd.

Read Full Post »