Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Hälsa’ Category

Så var det dags igen, och tur är väl det. Situationen på fritidshemmen uppmärksammas av vänsterpolitiker i SvD, och de rödgröna vill skjuta till ordentligt med pengar för att få ner gruppstorlekarna. Ännu ett område som rör barns vardag där Alliansregeringen misslyckats kapitalt. Ibland kan jag tycka att Alliansen förtjänar att förlora regeringsinnehavet för att de helt enkelt inte gillar barn. Det hjälper inte att Kristdemokraterna gör vad de kan (de har kört fast), summan av kardemumman är usel.

Vill jag ha in de rödgröna istället? Nej, bevare mig väl! De avskyr ju varje ansats till familjevänlig politik. De vill sätta åt ansvarsfulla föräldrar ännu mer för att uppnå sina mål att alla barn ska tas om hand i moster kommunens stora famn, från morgon till kväll. De vill ha lite bättre kvalitet på mosters famn, men likväl ska den i alla lägen ersätta mammas eller pappas famn. Galenskap.

Höj omedelbart maxtaxan istället för att hallucinera om gratis förskola (och fritids)! Med rejält höjd avgift går det att höja kvaliteten. Kompensera de sämst ställda. Det är fullt möjligt. Det är också ett sätt att minska orättvisorna gentemot de föräldrar som ger omsorgen till barnen själva och därmed besparar skattebetalarna stora summor varje månad.

Fritidshemmens usla kvalitet har varit på tapeten alltför länge nu. Det är barn av kött och blod vi talar om här! Minst sju år av deras viktiga barndom slösas bort i undermålig omsorg, det är skandal!

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern mars 2009:

Fritidshem

Det är ingen självklarhet att nöja sig med skattefinansierad omsorg som är medioker eller uppenbart uselt. Om den inte håller måttet, då gäller det att vara beredd till betydande ekonomiska uppoffringar själv. Då gäller det att visa handlingskraft.

TV-programmet Skolfront tog för ett par veckor sedan upp problemet med alltför stora barngrupper på fritidshemmen. Det handlar om groteska förhållanden med upp till 40 barn per pedagog. En miljö där hierarkiska strukturer och mobbing frodas. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den övergödda medelklassen kan åse detta utan att genast plocka hem sitt barn från en sådan undermålig miljö. Finns ingen känsla för vare sig de drabbade barnen eller solidaritet med dem som absolut inte har något val, som inte har någon standard att sänka?

Två välutbildade, välbetalda, sammanboende, heltidsarbetande föräldrar, med villa, bilar och lyxsemestrar som normal standard, kan göra den fullständigt horribla felprioriteringen att låta det egna barnet befinna sig i en rent hälsovådlig miljö dagligen. Det är skamligt. Det enda rimliga är naturligtvis att dra ner på arbetstiden; att låta barnet komma hem efter skolan och även välkomna kamrater till sitt hem.

Vad ska vi med långa, dyrbara utbildningar till om vi är helt oförmögna att göra vettiga prioriteringar i livet? Hur är det ställt med utbildningskvaliteten om människor kommer ut i andra änden som fullständiga värdeinvalider, och inte begriper vad som är viktigt att lägga sin tid, energi och pengar på?

När vuxna människor anser att det egna behovet av bekräftelse och materiellt överflöd väger tyngre än det egna barnets rätt till människovärdiga uppväxtförhållanden, då har något gått väldigt snett. Då är den mänskliga värdigheten i stor fara. Tusentals barn, även med föräldrar som har det fullt förspänt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt med all möjlighet till ansvarsfulla beslut, får lida på grund av blind vuxenegoism.

Undrar hur många TVstudio-soffor som blivit utnötta i ändlösa debatter och diskussioner om brister i de skattefinansierade verksamheterna. Medborgarna sitter på andra sidan rutan, i sina soffor, och lyssnar på eländet, ofta utan att dra slutsatsen att man kan göra något själv också. Politiska misslyckanden är inte alltid någon annans ansvar. Inte när det handlar om ens egna närstående. Man kan inte alltid bevaka sina rättigheter, man har även skyldigheter, framför allt i ömtåliga relationer. Annars är man inte människa.

Skattehöjningar i all oändlighet har nått vägs ände, det är varken vettigt eller solidariskt att fylla på skattkistor som läcker i botten. När barn far illa på grund av vuxenegoism, i världens mesta välfärdsland, då är det inte längre fråga om välfärd. När medborgarnas skattepengar är så illa förvaltade att barnens dagliga miljö är människoovärdig, då måste något göras. Då gäller helt andra spelregler. Då krävs eget omdöme, och modet att hävda: jag gör det bättre själv!

Annonser

Read Full Post »

Det talas sällan om föräldraskapet som en kulturgärning, men det tycker jag att det är, i allra högsta grad. Familjelivet, med allt vad det innebär, är en stark bärare av kulturella värden.

Det säger sig självt att det finns mer tid till medvetna aktiviteter som har kulturell substans om man har mycket tid tillsammans om dagarna, än om var och en i familjen är på sitt håll, och man bara ses på mornar, kväller och helger. För hemmaföräldersfamiljen, med små barn hemma om dagarna, kan det handla om konst, litteratur, musik, skapande och annat som förmedlas mellan förälder och barn, eller vid andra kulturella aktiviteter som man besöker utanför hemmet. Men det är minst lika viktigt med de dagliga rutinerna och basen i tillvaron, som handlar om mat, bakning, kläder och skötsel av ett hem. Även att göra ett hem ombonat och trivsamt för familj och vänner. Det är kultur.

I april 2004 skrev jag nedanstående kolumn. Jag kritiserade, med rätta, den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Idag är jag besviken över att en borgerlig regering inte har gjort mer för hemmaföräldersfamiljerna. Medvetenheten i Alliansen är mycket dålig, både om barns behov och om familjens viktiga roll i samhället, till exempel som kulturbärare. Alliansen har presenterat sitt familjepolitiska program inför kommande mandatperiod. Du kan läsa deras presentation här. Och ladda ner hela programmet här. Jag kommenterade det i förra blogposten Familjepolitik.

Kolumn av Karin Yngman publicerad i Barometern april 2004:

Jämställdhet och kultur

Deras röster är väldigt starka. Så starka att det knappast har undgått någon, att Sverige måste bli ännu bättre på jämställdhet. Och att den förbättringen handlar om att nyblivna föräldrar ska dela på föräldraledigheten barnets första levnadsår, för att sedan återgå till ordinarie arbete.

Jag hör vad de säger men jag håller inte med. En alltmer aggressiv könskamp blir till slut ett hot mot jämställdheten. Den fredliga, toleranta jämställdheten. Jag tycker att det kan finnas många fler familjer i Sverige där ena föräldern prioriterar barnen genom att välja bort förvärvsarbete under några år.

Jag tror det är väldigt bra för barn att omfattas av den prioriteringen helt och fullt de första åren av livet. Att de inte, för båda sina föräldrar, ska behöva vara den ena sidan av den eviga lojalitetskonflikten jobb/familj.

Jag vet av egen erfarenhet att varaktiga hemmaförälderlivet är ett gott liv. För stora och små. Och ett gott liv är eftersträvansvärt. Andra måste givetvis få bestämma själva hur de vill ha det, men jag tror mig tala för betydligt fler än som framgår av mediadebatten. En vettig politik skulle möjliggöra för familjer att välja själva. Så mycket av god, svensk kultur håller på att utarmas och kanske beror det delvis på det myckna lönearbetandet bland småbarnsföräldrar. Ett mångårigt hemmavarande med barn inbjuder till något gediget. Att fullt ut inom familjen gå in i eget fostraransvar för sina barn ger erfarenheter som färre och färre har idag. Att på allvar ta sig an ett hems skötsel, ansvar för en god mathållning och en trevlig attityd bland dem som tampas tillsammans om dagarna är en kulturgärning.

Att respektera varandra oavsett ålder och dagsform kräver omdömesförmåga och tolerans. Att läsa samma bilderbok om och om igen, att koka en höna eller laga trasiga fingervantar kräver tålamod och sinnesnärvaro. Jag skyndar mig att säga att några klarar både lönearbetandet och hönan och dessutom barnaktiviteterna på en gång, de är bara att gratulera.

Men många tycker nog att det blir övermäktigt med alla plikter samtidigt, hur mycket man än, i jämställdhetens namn, delar med varandra. Två blir uttröttade istället. Då stryker somligt på foten.

Barn verkar må väl av riktigt lång och trist och gammaldags struktur och kontinuitet, där de vet var de har folk och ting. Då vaknar något piggt och uppfinningsrikt hos dem.

Familjen är en viktig gemenskap, inte bara för dess medlemmar, utan som garant för det civila samhällets rätt i förhållande till en hungrig statsmakt. Vi har en regering som i sin iver att lägga livet tillrätta för folk inte ser hur de ödelägger gamla kulturvärden. De sopar isen ren för sina skrivbordsproducerade livsstilslösningar, och har de med sig en knapp majoritet så räcker det för att de ska ta sig friheten att ignorera eller bespotta andra önskemål.

De omtalade curlingföräldrarna gör nog vad de kan för att stötta sina barn. Det är värre med curlingregeringen, den gör vad den kan för att stjälpa Sveriges familjer.

Read Full Post »

Detta är en påminnelse om hur familjer som väljer annan pedagogik än förskola och skola blir misstänkliggjorda och straffade.

Domenic, åtta år, omhändertogs av sociala myndigheterna på Gotland för snart ett år sedan och är fortfarande skild från sina föräldrar. Familjen får träffas endast en timme var femte vecka. Läser man domstolsutlåtandena är det dels inte en enig jury, dels är skälen för omhändertagande mycket tvivelaktiga. Man anför risk för social isolering. Men, snälla nån, familjen satt på ett plan på väg till en ny tillvaro med tjocka släkten i Indien när Domenic hämtades av uniformerad polis! I Indien skulle han även börja skolan. Hur mycket social samvaro ska till för att det inte ska betraktas som social isolering? Det här ärendet verkar mycket skumt.

Kan inte låta bli att tänka på alla barn som lever i kärlekslösa familjer med våld och aggressivitet. Då verkar det inte alltid vara lika bråttom att sära på familjer. Men när barnet inte infinner sig i skolan, då jäklar blir det fart, hur kärleksfulla föräldrarna än är…

Med Alliansens nya skollagsförslag har jag närmat mig gränsen för att det ska vara möjligt för mig att vara stolt över att vara svensk. Där skriver man in i lagen att mänskliga rättigheter ska kränkas. Det vill säga, föräldrar förhindras att se till sina barns bästa, det är staten som bestämmer vad som är bäst för barn:

”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen”.

Tydliga ord från den valfrihetsälskande Alliansregeringen! Det finns inga behov av valfrihet, därför behöver den inte tillåtas. Av de ca 100 hemundervisande familjerna i Sverige (var sjutton kom de ifrån när det inte finns något behov?) har jag förstått det som att det inte är någon som hemundervisar av religiösa skäl. Det dominerande skälet är att man vill arbeta enligt en annan pedagogik än vad man kan få i skolan. Nu stryps alltså möjligheten till nytänkande och utveckling på det pedagogiska området i Sverige.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern feb. 2010:

Domenic

Domenic Johansson, sju år, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna på Gotland. Det skedde i juni 2009, under dramatiska former, då Domenic och hans föräldrar satt på ett plan på Arlanda, redo att flytta till Indien. En oerhört traumatiserande upplevelse som har lett till långvarig splittring och söndring och försämrad hälsa hos familjen.

Domenics mamma, Annie, är från Indien och familjen hade noggrant planerat för sitt nya liv i Indien, där Domenic skulle få lära känna mormor, kusiner och andra släktingar. Då föräldrarna visste att en flytt var nära förestående och att deras son inte trivdes i stora barngrupper och stökiga miljöer ville de hellre hemundervisa än att låta honom börja skolan innan flytten.

Hemundervisningen i sig var inte enda skäl för tvångsomhändertagande, men den blev starkt bidragande. De brister man sedan har funnit i omsorgen om barnet och i föräldrarnas förmåga, står inte i proportion till den skada man åsamkat familjen.

Myndighetssverige tycks ha svårt att stå ut med människor som avviker från den breda mittfåran, även i de fall då det inte finns något att anmärka på i hemförhållandena. Det finns flera välfungerande familjer i Sverige som kämpar med näbbar och klor för att få ta eget pedagogiskt ansvar för sina barn, vilket man enligt lagen har rätt till. Men även välgrundade övertygelser som bygger på känd kunskap kan leda till kränkande misstänkliggöranden och trakasserier, om de inte följer den påbjudna normen.

Hemundervisning, med sin speciella pedagogik, vinner annars aktning över världen och kan uppvisa väldigt fina resultat. Framgångarna för denna lärandeform beror på att den bygger på stark och positiv anknytning mellan barnet och den vuxne, vilket skapar trygghet och en god atmosfär för inlärning.

Varken skola eller hemundervisning är, i sig, avgörande för om utvecklingen hos ett barn blir svag eller framgångsrik. God relation kommer före pedagogik. Framgång kräver alltid en trygg och positiv anknytning. Med en sådan tillgodosedd kan olika former av pedagogik lyckas, men en väl genomförd hemundervisning visar på fler fördelar än skola.

Övertron på positiv socialisation i åldershomogena storgrupper är närmast fanatisk i vårt land, vilket också tycks ha lett till en felbedömning i Domenics fall. Föräldrarna hade snarare behövt förståelse och stöd i den livsstil de valt, för att på så sätt kunna stärka relationen till sin pojke, än en ensidig uppmaning att han behöver öva sig i att umgås med jämnåriga och inte får tillräcklig kunskap om han inte går i skolan.

I domen mot familjen Johansson anförs social isolering som tungt vägande skäl för tvångsvård. Social isolering från vem? Det framgår att familjen har ett nätverk av släktingar och vänner omkring sig, så det är inte alls fråga om social isolering i ordets egentliga bemärkelse.

Något man med säkerhet vet, är att det är skadligt för barn att separeras (isoleras) från sin familj. Domenic och hans föräldrar är nedbrutna av den kidnappning de har utsatts för av svenska myndigheter. Det är en skam och skandal av mått som knappt går att ta till sig. Läs mer här.

Read Full Post »

Svenska Dagbladet skriver om könsroller i skolan: ”I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”. Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna”.

Över 200 kommentarer på den artikeln. Det här är frågor som berör! Det finns väldigt mycket politiskt tyckande om barn och människors liv. Egentligen finns det mycket värdefull utvecklingspsykologisk kunskap, men den kunskapen är så politiskt obekväm att man hellre försöker rita om kartan än att följa hur terrängen ser ut i verkligheten. Utvecklingspsykologi är ute och beteendevetenskap/terapi är inne. Man vill programmera om sådant som egentligen inte låter sig programmeras om.

För något år sedan var det debatt om genus i förskolan. Då skrev jag kolumnen här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern januari 2009:

Genus i förskolan

Javisst startar könsroller tidigt – vi föds med dem! Därmed inte sagt att de automatiskt behöver vara snäva och begränsande. Vilken hållning ska gälla när genusidealen i förskolan krockar med verkligheten? Det kan inte vara meningen att vi som vuxna ska förställa oss och undanhålla barnen det beteende som känns naturligt för oss och är en del av vår person. Vi kommer ingenstans genom falska fasader, det bara förvirrar barnet.

Det är inte bra att begränsa barns möjlighet att hitta sin identitet genom att lägga tillrätta eller resonera sönder leken, och göra våld på både kulturarv och vår egen personlighet. Det är både okej och väldigt friskt med moderliga kvinnor och manliga män som omger barnen. Den mer androgyne förebilden är naturligtvis också bra. Mångfald ger vidgade vyer och möjlighet för alla att hitta sig själva och sin plats i tillvaron.

Trygga barn är i sig själva väldigt fria i sina val av aktiviteter, även sedan de har utvecklat sina typiskt flickiga eller pojkiga beteenden. Eller just tack vare det! ”Tack vare” eftersom en sund utveckling av vår könsidentitet är befriande. Den hälsosamt utvecklade människan har en oerhörd bredd. Hon förmår vara gränsöverskridande om det krävs eller passar henne, och hon tolererar även andra. Det kan vara ett problem med könsroller, men först när de är påtvingade eller i sina ytterlighetsformer blir destruktiva och begränsande. Annars är de av godo, och en tillgång för oss.

Att kön skulle vara en social konstruktion är nonsens och bidrar inte till konstruktiva sätt att se på ytterlighetsproblemen. Forskningen visar snarare på det motsatta; att könsspecifikt beteende tycks ha djupt biologisk grund. Genom fostran och civiliserat umgänge kan vi luckra upp eftersläpande snäva ramar som inte är ändamålsenliga, till förmån för tolerans och individualitet.

Fostran är avgörande, men inte en avkönad, överpedagogiserad fostran. Det hänger på kärleken, som alltid. Människan behöver kanske sina ismer, ideologier och teorier, men det är ändå kärleken som har den största betydelsen. Och trots att den finns naturligt i oss så konkurrerar den alltid med våra flyktiga känslor och tankar och måste i varje ögonblick väljas och viljas. Det är med kärlek vi knyter an till varandra.

Barn med otrygg anknytning från den tidiga barndomen tycks lättare falla in i osunda ytterligheter av beteenden, t.ex. aggressivt, dominerande eller undergivet, självdestruktivt. Grovt förenklat. Det är inte leken, kläderna, rosa, blått eller normala könsroller som är boven i dramat, utan brist på trygg, glädjefylld fostran.

Barn med trygg anknytning från den tidiga barndomen, och stor frihet att leka fritt, kommer som vuxna att ha lättare att röra sig på ett okomplicerat sätt, både inom och utanför könsroller, och välja det handlingssätt som bäst främjar tillvaron i olika skeden i livet.

Pedagogens uppgift i relation till barnet måste vara att möta det individuellt, kärleksfullt och följsamt, med äkta engagemang. Bort med tassarna från den processen!

Read Full Post »

Jag fick flera reaktioner på mitt inlägg om abort.  För ett år sedan skrev jag en kolumn som delvis handlade om abort, så nu lägger jag ut den på min blogg, här nedan.

I vissa frågor, som ligger mig varmt om hjärtat, vill jag gärna sätta mig in i och förstå från olika infallsvinklar. Den katolska tron har intresserat mig mycket, och med den kommer vissa frågor i fokus. Abort är en av dem. Jag är varken katolik eller sträng abortmotståndare, men jag kan heller inte avfärda en hållning som i sitt ursprung är av djupt andlig och djuppsykologisk karaktär.

Jag kan mycket väl förstå antipatier gentemot kyrkor (både katolska och protestantiska), jag hyser dessa antipatier själv, men tycker det är intressant med den kristna andlighet som ligger i grunden för kyrkornas existens. Tyvärr blir den ofta förvanskad och förenklad genom att kyrkan valt politiken framför andligheten. Ska kyrkan följa den yttersta konsekvensen av tron blir kyrkan politiskt omöjlig (Katolska), men ska kyrkan göra tron politiskt möjlig förlorar den sitt djup (Svenska kyrkan). En omöjlig ekvation.

Jag förordar privatreligiositeten. Det är upp till var och en att jobba på med sitt människoblivande. Skalar man av Påven hans politiska roll är han en djupt andlig och vis person (jodå, jag har läst böcker av honom) – men han passar inte i politiken… Ärkebiskopen i Svenska kyrkan säger jag ingenting om…

Jag vidhåller att jag är för kvinnans rätt att besluta om abort, men jag kan tycka att den övre veckogränsen är för högt satt.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern, april 2009:

Påven och mänskliga rättigheter

En rad svåra och komplicerade frågor den senaste tiden har gjort att påven och katolsk tro har hamnat i fokus. Just frågornas komplexitet, t.ex. abort och HIV gör att man inte kan låta bli att reagera på den fanatiska och hätska ton som ibland slagit igenom i debatten.

Det är en mycket märklig upplevelse att höra svenska liberala politiker uttala sig på ett sätt som ifrågasätter om påven är för mänskliga rättigheter. Ja, t.o.m. att de mänskliga rättigheterna måste skyddas mot den ondska som påven påstås representera. Hur är detta möjligt?

Man behöver inte ha satt sig in speciellt djupt i den katolska tron för att förstå hur centrala de mänskliga rättigheterna är. Hur gärna den högljudda, liberala lobbyn än vill att kondomer ska regna från himlen, hamna på plats, och därmed frälsa världen från HIV och andra könssjukdomar, och abort ska betraktas som en mänsklig rättighet för kvinnan, så borde de nog hålla en något ödmjukare ton.

Det har blivit en krock mellan å ena sidan moderna, rationella värderingar som under några årtionden har vunnit mark, och mer traditionella, konservativa värderingar, som fortfarande omfattas av väldigt många människor. Det handlar ofta om vår sexualitet och dess konsekvenser. Det kan bli både barn och HIV när man ligger med varandra. Frågan är om man ska ta tekniska lösningar till hjälp för att kunna ligga vidare utan hämningar, eller om man ska idka avhållsamhet.

Att katolska kyrkan förespråkar avhållsamhet är knappast någon nyhet. Men helheten i läran är så mycket mer än att skydda mot risker eller tukta beteenden. Den syftar till att nå oss på ett djupare plan, genom tron. Som en konsekvens har den dessutom visat sig framgångsrik i HIV-bekämpningen.

Det som skiljer i synen på aborter är uppfattningen om när ett foster ska betraktas som en människa med skyddsvärde. Katoliker menar att människovärdet finns från befruktningsögonblicket. Från det ögonblicket ska individen kunna åtnjuta skydd. Det är ju inte svårt att räkna ut att om man värnar människoliv och anser att livet börjar vid befruktningen, då kan det aldrig bli en mänsklig rättighet att få släcka det livet. Nej, då är det en mänsklig rättighet att få ha livet kvar.

Den abortliberala hållningen, som svensk lagstiftning representerar, ser snarare embryot och fostret som en del av mammans kropp, och därför är det hennes beslut om hon ska låta det utvecklas till ett livsdugligt foster. Först efter vecka 18 krävs speciellt tillstånd för abort, men ytterligare ett par veckor är fostrets rätt till liv underordnat bedömningen om det är lämpligt att fullfölja graviditeten. Först när fostret är livsdugligt utanför livmodern dras den etiska gränsen för abort. Därefter lever abortmotståndare och abortförespråkare i ljuv endräkt. Ett livsdugligt barn får inte dödas.

Igår såg jag en bild på Internet på ett 18 veckors foster som precis hade öppnat ögonen. Nog tyckte jag att det såg ut som en människa, inte en kroppsdel… Kanske Påven har en poäng. Åtminstone borde vi kunna sansa debatten.

Read Full Post »

För en gångs skull kan jag näst intill helhjärtat hålla med en socialdemokratisk politiker. Anna Ardin skriver i tidningen Dagen om aborter. När hon kommer in på jämställdhet, arbetsrätt och föräldraledighet finns det en hel del övrigt att säga, men i abortfrågan har hon helt rätt. Vi får aldrig göra det olagligt med abort. Hur gärna man än vill värna livet kan abortförbud aldrig rättfärdigas eftersom det medför så oerhört mycket smärta och lidande med de illegala aborterna. Och de finns där antingen vi vill det eller inte.

Dessutom kan man aldrig helt sätta sig in i en annan människas tankar, känslor och möjligheter när det kommer till en oönskad graviditet. Om man inser vidden av det långvariga engagemang föräldraskapet innebär, finns det all anledning att ha förståelse för både tvekan och desperation (ja, faktiskt!). De sorgligaste aborterna är de som görs av unga kvinnor som har livet framför sig. Man önskar att de istället skulle välja barnet, då livet tillsammans med barn är så oerhört berikande och främjande för den personliga mognaden. Man är så rädd att de ska ångra sig i framtiden, speciellt om möjligheten till barn inte infinner sig igen.

Men även kvinnor som redan har barn utför aborter. De vet redan något om sitt eget föräldraskap och om livet ihop med barn. Kanske är det just för den självinsikten som de överväger abort. Deras livssituation kanske blir helt ohållbar med ytterligare ett barn.

Hur man än vänder och vrider på abortfrågan så är förbud det sämsta alternativet. Det är bara ett alternativ för människor som har svårigheter att sätta sig in i andra människors känslor och rätt till egna, svåra beslut.

Sedan finns alltid de som hävdar att man måste tänka på konsekvenserna av sin sexualitet innan man befinner sig i en situation med en oönskad graviditet. Självklart, där finns mycket att göra via opinionsbildning, stöd för familjer och fattigdomsbekämpning. Där håller jag också med Anna Ardin. Abort är alltid ett dåligt alternativ, men kan ibland vara det enda alternativet, för den enskilda kvinnan.

Read Full Post »

Jag hade hoppats mer på en borgerlig regering. Jag hade hoppats att konsensusklimatet skulle lätta betydligt mer, till förmån för mångfald.  Andra kanske märker skillnad, men när man bevakar frågor som rör familj, barnomsorg och skola känns det inte som om vi har kommit så mycket längre än var vi var när jag skrev nedanstående kolumn. Fortfarande är det så att man inte litar på medborgarnas goda avsikter när det gäller deras egna barn. Forfarande är det uteslutet att någon ska kunna välja bort kollektivistisk omsorg och undervisning för att man har en övertygelse om att det nära, småskaliga och personliga är bättre för barnets utveckling. Bättre för dess möjligheter att finna sig själv och för chanserna att komma ut i högre studier och arbetsliv som en person med självförtroende, kreativitet och integritet.

Jag har inga illusioner om att den formen av omsorg och undervisning är något som under överskådlig tid kan bli aktuellt i större omfattning, men det finns pionjärer och framåtsyftande idealister med stor kunskap och engagemang. Dessa blir hindrade och stoppade, trots att vi har en regering som säger sig värna friheten och en positiv utveckling av samhället.

När det fortfarande är så att vi ska finna konsensus, och komma överens om just vilken omsorg och pedagogik  som passar alla, har vi inte kommit framåt en millimeter, trots en borgerlig regering.

Nu ska jag strax åka iväg på Haros riksstämma, där jag möter andra som arbetar för möjligheten att åtminstone få rädda de minsta barnens rätt till sin hemmiljö, med en trygg anknytningsperson, under de första levnadsåren.

Men här en liten återblick med konsensustankar:

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern december 2006:

Tycker du som jag att det är riktigt läbbigt med konsensus – kvävande krav på samstämmighet? Det är i grunden därför vi har fått ett regeringsskifte. Det är inte jobben eller a-kassan eller skatterna – egentligen. Om regeringen sköter korten rätt så att det börjar sippra in små pustar av frihetsdoft i människors liv, då kommer det lösa sig med det också. Nu väljer man att gå den omvända vägen, att börja med plånboken, och förmodligen är det nödvändigt. Jag är sannerligen ingen ekonom, och om de som förstår sig på den biten bättre än jag, hävdar att det är nödvändigt att börja med plånboken, så är det nog så. Men den riktigt väsentliga förändringen handlar om att öppna upp det fullständigt igenbommade tanke- och känsloklimat som vi har i vårt land. Sosseklimat. Segt konsensusklimat. Här krävs klimatförändringar; en så här kvalmig sosseuppvärmning står vi inte ut med!

Äntligen kan det börja bli okej att inte tycka och tänka och känna som alla andra. Under godhetens röda fana har man under decennier sökt efter samstämmighet in absurdum. ”Nu ska vi ha omröstning om det ska vara sockrad eller osockrad filmjölk till frukost. Jaha, tre mot två, då blir det socker på filen idag! – Men jag tycker inte om socker! – Det gör du visst! Vi har i sann demokratisk anda kommit fram till att alla tycker om socker idag. Alla ska med!”

Detta petande och grävande i medborgarnas personliga integritet har pågått på tok för länge och därför har vi fått en ny regering. Nu gör oppositionen, med draghjälp från media, ett storartat jobb med att skrämma upp oss, så vi riktigt ska känna hur otäckt det där högerspöket är. Och som vanligt får borgerligheten, som under valrörelsen var så frimodig, tillbaka sitt ondskekomplex. Plötsligt är alla pedagogiska förklaringsmodeller, som skulle kunna visa att vi är på rätt väg, som bortblåsta. Sosseretoriken är sannerligen djupt rotad i den Svenska folksjälen. Om till och med den mest slipade, kaxiga, borgerliga politiker slår ner blicken, istället för att utan rädsla och skam bemöta kritiken, hur ska det då inte kännas för en vanlig enkel Svenssonväljare?

Vad kan vara mer ondsint än att beröva någon rätten att få ha sin egen uppfattning och känsla och även ha möjlighet att leva efter den? ”- Min uppfattning förlorade visst omröstningen, då blir jag tvungen att ändra uppfattning.” Det är vad svensk politik gått ut på. Skäms, du som inte tycker rätt! Denna intolerans mot valfrihet och oliktänkande jämnar vägen för de riktigt onda krafterna. Sätt in några riktigt skickliga lobbyister, så har snart hela befolkningen ”kommit överens” om den ”rätta” uppfattningen.

Vi vill inte behöva tycka som alla andra! Vi vill ha schyssta spelregler där vi kan leva lite olika och få lov att tycka om grannen även om han gör helt andra val i livet. Det är där vi behöver konsensus – kring spelregler som skapar frihet att tycka, tänka och känna olika! Det kallas visst demokrati om jag inte missminner mig.

Read Full Post »

Older Posts »