Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Feminism och jämställdhet’ Category

 

Haro – Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, har alltid haft djupa och progressiva tankar när det gäller jämställdhet. Sällan har det formulerats så väl som i denna artikel på Newsmill där Haros ordförande Madeleine Wallin beskriver Haros hållning.

 

Madeleine har även gett personlig och kraftfull röst åt jämställdhetsproblematiken i denna debattartikel i Aftonbladet.

 

Det är så oerhört glädjande att svensk media nu försiktigt börjar våga släppa fram den här typen av kunskap och ställningstaganden. Under flera decennier har motståndet varit kompakt vilket har tryckt tillbaka det verkliga jämställdhetsarbetet – det som handlar om att alla människor – kvinnor som män – ska ha rätt att göra sina livsval, fria från styrande och förtryckande normer och ekonomiska styrmedel.

 

Read Full Post »

Om nu allt ska vara så individualiserat kring föräldraskapet, föreslår jag att varje förälder med egen inkomst också individuellt betalar avgift för sitt barns förskoleplats. Avgiften blir alltså inte endast per barn utan också per förälder. Man vill ju inte att föräldradagar i föräldraförsäkringen ska vara till för att barnet ska kunna ha en förälder hemma utan för att varje enskild förälder ska kunna vara hemma med sitt barn (ja, det är skillnad). Då vore det väl rimligt att varje förälder också tar ekonomiskt ansvar för att få ha sin förskoleplats till sitt barn.

Hushåll med endast en inkomst behöver då bara betala hälften av vad sammanlevande gör, för en förskoleplats.

Man kan också se det som att jag tycker att maxtaxan bör höjas rejält, utan att för den skull drabba de sämst ställda. Rimligt är också att avgiften återigen blir inkomstprövad.

Det är stötande att en välbeställd medelklass i princip inte har några omkostnader för att ha barn när de utnyttjar systemet fullt ut. Omsorgen är näst intill gratis och de har samma konsumtionsstöd som de fattigaste. Två bra löner kan oavkortat gå till valfri konsumtion, samtidigt som många andra kämpar på med näsan strax ovanför vattenytan, t.ex. många hemmaföräldersfamiljer, ensamstående föräldrar och de mest lågavlönade.

Med höjd maxtaxa, i form av individualiserad föräldraavgift till förskolan, kan kvaliteten i förskolan höjas, och de ekonomiska klyftorna kan minska något genom att hemmaföräldersfamiljer inte i fullt lika hög utsträckning behöver finansiera andras barnomsorg skattevägen.

Ska då familjer som ”håller ihop” straffas på detta sätt? Det är väl inte att ”hålla ihop” att två friska, välutbildade föräldrar är på jobbet hela dagarna så att barnet måste vara åtta-tio timmar i förskolan? De borde veta bättre, eller åtminstone betala för sig!

Read Full Post »

Det talas sällan om föräldraskapet som en kulturgärning, men det tycker jag att det är, i allra högsta grad. Familjelivet, med allt vad det innebär, är en stark bärare av kulturella värden.

Det säger sig självt att det finns mer tid till medvetna aktiviteter som har kulturell substans om man har mycket tid tillsammans om dagarna, än om var och en i familjen är på sitt håll, och man bara ses på mornar, kväller och helger. För hemmaföräldersfamiljen, med små barn hemma om dagarna, kan det handla om konst, litteratur, musik, skapande och annat som förmedlas mellan förälder och barn, eller vid andra kulturella aktiviteter som man besöker utanför hemmet. Men det är minst lika viktigt med de dagliga rutinerna och basen i tillvaron, som handlar om mat, bakning, kläder och skötsel av ett hem. Även att göra ett hem ombonat och trivsamt för familj och vänner. Det är kultur.

I april 2004 skrev jag nedanstående kolumn. Jag kritiserade, med rätta, den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Idag är jag besviken över att en borgerlig regering inte har gjort mer för hemmaföräldersfamiljerna. Medvetenheten i Alliansen är mycket dålig, både om barns behov och om familjens viktiga roll i samhället, till exempel som kulturbärare. Alliansen har presenterat sitt familjepolitiska program inför kommande mandatperiod. Du kan läsa deras presentation här. Och ladda ner hela programmet här. Jag kommenterade det i förra blogposten Familjepolitik.

Kolumn av Karin Yngman publicerad i Barometern april 2004:

Jämställdhet och kultur

Deras röster är väldigt starka. Så starka att det knappast har undgått någon, att Sverige måste bli ännu bättre på jämställdhet. Och att den förbättringen handlar om att nyblivna föräldrar ska dela på föräldraledigheten barnets första levnadsår, för att sedan återgå till ordinarie arbete.

Jag hör vad de säger men jag håller inte med. En alltmer aggressiv könskamp blir till slut ett hot mot jämställdheten. Den fredliga, toleranta jämställdheten. Jag tycker att det kan finnas många fler familjer i Sverige där ena föräldern prioriterar barnen genom att välja bort förvärvsarbete under några år.

Jag tror det är väldigt bra för barn att omfattas av den prioriteringen helt och fullt de första åren av livet. Att de inte, för båda sina föräldrar, ska behöva vara den ena sidan av den eviga lojalitetskonflikten jobb/familj.

Jag vet av egen erfarenhet att varaktiga hemmaförälderlivet är ett gott liv. För stora och små. Och ett gott liv är eftersträvansvärt. Andra måste givetvis få bestämma själva hur de vill ha det, men jag tror mig tala för betydligt fler än som framgår av mediadebatten. En vettig politik skulle möjliggöra för familjer att välja själva. Så mycket av god, svensk kultur håller på att utarmas och kanske beror det delvis på det myckna lönearbetandet bland småbarnsföräldrar. Ett mångårigt hemmavarande med barn inbjuder till något gediget. Att fullt ut inom familjen gå in i eget fostraransvar för sina barn ger erfarenheter som färre och färre har idag. Att på allvar ta sig an ett hems skötsel, ansvar för en god mathållning och en trevlig attityd bland dem som tampas tillsammans om dagarna är en kulturgärning.

Att respektera varandra oavsett ålder och dagsform kräver omdömesförmåga och tolerans. Att läsa samma bilderbok om och om igen, att koka en höna eller laga trasiga fingervantar kräver tålamod och sinnesnärvaro. Jag skyndar mig att säga att några klarar både lönearbetandet och hönan och dessutom barnaktiviteterna på en gång, de är bara att gratulera.

Men många tycker nog att det blir övermäktigt med alla plikter samtidigt, hur mycket man än, i jämställdhetens namn, delar med varandra. Två blir uttröttade istället. Då stryker somligt på foten.

Barn verkar må väl av riktigt lång och trist och gammaldags struktur och kontinuitet, där de vet var de har folk och ting. Då vaknar något piggt och uppfinningsrikt hos dem.

Familjen är en viktig gemenskap, inte bara för dess medlemmar, utan som garant för det civila samhällets rätt i förhållande till en hungrig statsmakt. Vi har en regering som i sin iver att lägga livet tillrätta för folk inte ser hur de ödelägger gamla kulturvärden. De sopar isen ren för sina skrivbordsproducerade livsstilslösningar, och har de med sig en knapp majoritet så räcker det för att de ska ta sig friheten att ignorera eller bespotta andra önskemål.

De omtalade curlingföräldrarna gör nog vad de kan för att stötta sina barn. Det är värre med curlingregeringen, den gör vad den kan för att stjälpa Sveriges familjer.

Read Full Post »

Erik Helmerson reagerar med rätta på Mats Gerdaus påhopp på Helene Sigfridson på Newsmill.

Jag skäms även å hemmaföräldrarnas släktes vägnar, för de hätska toner som kommer från det hållet, angående Helene Sigfridssons fina inlägg om skolans orimliga krav på föräldramedverkan. Hur hjärtlösa kan människor vara, med riktigt fula personangrepp?

Det är inte bara hemmaföräldrar som har stått för påhoppen, utan i första hand den där sortens präktiga föräldrar som slår sig för bröstet för att de tror sig om att ha klarat ut föräldraskapet lite bättre än alla andra.

Det framgår tydligt av Sigfridssons artikel att hon istället för att vinna kvalitetstid med sina barn förlorar en massa värdefull tid tillsammans med dem, för att ha tid att underhålla institutionernas ständigt svällande anspråk på föräldramedverkan.

Om nu föräldrar förväntas vara i förskolans och skolans värld samtidigt med sina barn, vad är då själva vitsen med alltihop? Förväntas vi alla vara som en enda stor familj i moster kommunens sköte? Ett enda livslångt jättedagis! Som förälder och myndig medborgare vill jag naturligtvis att det är vi föräldrar och våra barn som gemensamt ska bestämma vad vi ska göra av vår tid. Helst också av våra liv (dream on, det sätter skollagen stopp för…).

Det är så jäkla insiktslöst att tro att alla tillhör någon slags käck medelklass-skolälskar-kategori som har skyldighet att föra över goda vibbar till sina barn vad gäller skolan. Skolan är en förbannad plikt! Det har Jan Björklund gjort väldigt klart för oss! Det är en plikt sedan 1800-talet, och därmed en naturlag! Ingår det i plikten att älska eländet också?

Read Full Post »

Helene Sigfridsson (generalsekreterare i Makalösa föräldrar och riksdagskandidat för MP) och jag är inte alltid av samma uppfattning, men här måste jag säga att hon har skrivit en helt makalöst bra artikel!

I skollagen står det att förskoleverksamhet och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier. Det står alltså inte att vi föräldrar får passa på att hinna arbeta när vi fullgjort våra plikter gentemot skola och förskola. Det är helt klart dags för Skolinspektionen att granska skolor och förskolors krav på föräldramedverkan i den obegränsade omfattning som sker idag.”

Både förskola och skola är så konstiga företeelser att ju mer man tänker på det desto mer groteska blir de. De stämmer liksom inte för någon part. Stressigt och kravfyllt på alla plan för både barn, föräldrar och pedagoger. Vem vinner på förskola och skola? Var finns nytänkandet och kreativiteten bland folk? Ska vi inte kunna hitta på sätt att ta omsorg om våra barn och ge bildning till det uppväxande släktet utan att behöva ta till dessa människofientliga miljöer?

Själv förordar jag att hemomsorg och hemundervisning ska vara grunden. Utifrån den grundtanken kan man sedan finna lösningar för att komma ifrån det faktum att det inte alltid är möjligt, kan eller bör, vara föräldrarna som ger omsorgen eller undervisningen.

Förskola kan vara ett alternativ när andra möjligheter är uttömda. Men då ska förskolan vara en serviceinrättning värd namnet! Det ska finnas tillräckligt många engagerade och lojala vuxna på plats så att barnen får den trygghet de behöver. Även föräldrarna ska känna den tryggheten, och helst även känna sig så pass avlastade så att de kan sköta sitt yrkesarbete med glädje och stolthet. Eller som Helene Sigfridsson skriver:

Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor”. Heja Helene! Kom bara ihåg, att smakar det så kostar det!

Read Full Post »

Denna vansinniga kvoteringstanke. Håller helt med Per Gudmundson i SvD att det är föräldrarna som ska bestämma. Barn ska inte vara brickor i ett spel som handlar om att utjämna vuxenvärldens arbetsmarknadsproblem.

Hur kan människor vara så hjärtlösa att de vill kvotera föräldraförsäkringen?

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern april 2006:

Föräldraledighet

I Smålandsnytt kunde vi ta del av en debatt som handlade om pappors uttag av föräldraledighet. Frågeställningen löd:

”Siffror från TCO visar att papporna i Smålands tre län är bland de i landet som tar ut minst pappaledighet.
Men det finns forskning som visar att papporna egentligen skulle vilja vara hemma, men att mammorna inte vill släppa ifrån sig föräldraledigheten.

Vad tycker du? Är det mamma som vet bäst? Är det synd om papporna?”

Det låter som vi har hamnat på klassmöte på mellanstadiet. När en ny liten människa har blivit född kan man väl inte behandla frågan som om det handlade om att lägga upp ett schema för att mata klassens kaniner

Smålänningar kanske är ett ovanligt klokt släkte, som inte går på den feministiska retoriken. Smålänningar kanske har ett genuint sunt förnuft och ett känsloliv med integritet.

Man bollar inte med spädbarn hur som helst. Naturen har av nödvändighet sett till att barnet kommer ut tidigare ur moderns kropp än det är i stånd att klara sig själv. Den komplicerade mänskliga hjärnan är sådan att modern inte skulle kunna föda om barnet låg kvar i livmodern tills hjärnan var färdigbildad. Det tar ytterligare ett par år efter födelsen. Under tiden har föräldrarna ansvaret för att vara barnets hjälphjärnor; att tillgodose barnets behov och med kärlek lära det att successivt börja förstå omvärlden. Och modern har naturligtvis den allra viktigaste funktionen ganska lång tid efter födelsen. Hon är barnets allra första nära relation och hon står bokstavligen för överlevnaden eftersom hon har maten – inuti sin kropp. Kan någon enda människa föreställa sig en intimare relation än att bära en människa inuti sin kropp? Och sedan ge den människan mat genom sin kropp?

Detta förpliktigar. Man vinkar inte hej då helt lättvindigt efter en sådan start. Det finns ett alldeles självklart outtalat löfte i den inledande fasen av relationen; vi finns här för varandra, vad som än händer! Det finns nog fler än jag som känner en stark, instinktiv vrede bara över tanken att någon skulle komma och brutalt kicka ut mig ur boet, bort från mitt spädbarn, för något så fjuttigt som att gå ut och tjäna levebrödet. När man har ett barn att värna! Här är pappans funktion livsviktig, för utan levebröd svälter man. Och när han är hemma tar han barnet i sin famn och njuter och lär känna. Så småningom kommer barnet att ropa efter pappa och då, men först då, kan det vara dags för ombytta roller. Då är tryggheten ingjuten i barnet. Samspelet mellan barnet och föräldrarna bestämmer tidpunkten – inte föräldraförsäkringen.

Släppa ifrån sig föräldraledighet! Mon dieu! Teknikaliteter när man har med själva livet att göra. Det handlar varken om föräldradagar eller mammas eller pappas färdigheter som barnskötare. Det är mycket viktigare än så. Och det är inte synd om pappa. Han har fått barn och har sitt livs chans att växa som människa. Inte tänker han låta försäkringskassan diktera villkoren då heller. Befria familjen från överförmynderi!

Read Full Post »

Svenska Dagbladet skriver om könsroller i skolan: ”I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”. Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna”.

Över 200 kommentarer på den artikeln. Det här är frågor som berör! Det finns väldigt mycket politiskt tyckande om barn och människors liv. Egentligen finns det mycket värdefull utvecklingspsykologisk kunskap, men den kunskapen är så politiskt obekväm att man hellre försöker rita om kartan än att följa hur terrängen ser ut i verkligheten. Utvecklingspsykologi är ute och beteendevetenskap/terapi är inne. Man vill programmera om sådant som egentligen inte låter sig programmeras om.

För något år sedan var det debatt om genus i förskolan. Då skrev jag kolumnen här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern januari 2009:

Genus i förskolan

Javisst startar könsroller tidigt – vi föds med dem! Därmed inte sagt att de automatiskt behöver vara snäva och begränsande. Vilken hållning ska gälla när genusidealen i förskolan krockar med verkligheten? Det kan inte vara meningen att vi som vuxna ska förställa oss och undanhålla barnen det beteende som känns naturligt för oss och är en del av vår person. Vi kommer ingenstans genom falska fasader, det bara förvirrar barnet.

Det är inte bra att begränsa barns möjlighet att hitta sin identitet genom att lägga tillrätta eller resonera sönder leken, och göra våld på både kulturarv och vår egen personlighet. Det är både okej och väldigt friskt med moderliga kvinnor och manliga män som omger barnen. Den mer androgyne förebilden är naturligtvis också bra. Mångfald ger vidgade vyer och möjlighet för alla att hitta sig själva och sin plats i tillvaron.

Trygga barn är i sig själva väldigt fria i sina val av aktiviteter, även sedan de har utvecklat sina typiskt flickiga eller pojkiga beteenden. Eller just tack vare det! ”Tack vare” eftersom en sund utveckling av vår könsidentitet är befriande. Den hälsosamt utvecklade människan har en oerhörd bredd. Hon förmår vara gränsöverskridande om det krävs eller passar henne, och hon tolererar även andra. Det kan vara ett problem med könsroller, men först när de är påtvingade eller i sina ytterlighetsformer blir destruktiva och begränsande. Annars är de av godo, och en tillgång för oss.

Att kön skulle vara en social konstruktion är nonsens och bidrar inte till konstruktiva sätt att se på ytterlighetsproblemen. Forskningen visar snarare på det motsatta; att könsspecifikt beteende tycks ha djupt biologisk grund. Genom fostran och civiliserat umgänge kan vi luckra upp eftersläpande snäva ramar som inte är ändamålsenliga, till förmån för tolerans och individualitet.

Fostran är avgörande, men inte en avkönad, överpedagogiserad fostran. Det hänger på kärleken, som alltid. Människan behöver kanske sina ismer, ideologier och teorier, men det är ändå kärleken som har den största betydelsen. Och trots att den finns naturligt i oss så konkurrerar den alltid med våra flyktiga känslor och tankar och måste i varje ögonblick väljas och viljas. Det är med kärlek vi knyter an till varandra.

Barn med otrygg anknytning från den tidiga barndomen tycks lättare falla in i osunda ytterligheter av beteenden, t.ex. aggressivt, dominerande eller undergivet, självdestruktivt. Grovt förenklat. Det är inte leken, kläderna, rosa, blått eller normala könsroller som är boven i dramat, utan brist på trygg, glädjefylld fostran.

Barn med trygg anknytning från den tidiga barndomen, och stor frihet att leka fritt, kommer som vuxna att ha lättare att röra sig på ett okomplicerat sätt, både inom och utanför könsroller, och välja det handlingssätt som bäst främjar tillvaron i olika skeden i livet.

Pedagogens uppgift i relation till barnet måste vara att möta det individuellt, kärleksfullt och följsamt, med äkta engagemang. Bort med tassarna från den processen!

Read Full Post »

Older Posts »