Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Solen skiner och semesterkänslan infinner sig. Midsommarhelgen blev så bra som man bara kan önska, med familjegemenskap och årets första simtur i ån.

Nu blir det lite glesare mellan blogginläggen under några veckor. Sedan väntar valrörelse då man kan förvänta sig att det blir mycket att reagera på och skriva om.

Just nu kan vi bara konstatera att riksdagen röstade igenom den skollag som tar avstånd från ett aktivt och engagerat föräldraskap, och nonchalerar mänskliga rättigheter. Alliansen har gjort ett stort misstag. Jag får börja leta meningsfränder på annat håll…

Livet är verkligen spännande och man kan aldrig riktigt veta vad det tar för vändningar. Det gäller att förhålla sig lyhörd, öppen och någorlunda ödmjuk. Hur konstigt och fel det än kan bli ibland, får man aldrig glömma att se och uppskatta det man faktiskt har. Just nu behöver jag bara titta ut genom fönstret för att bli på strålande humör, och i huset börjar det röra på sig så smått, när resten av familjen börjar vakna. Ska strax ta en kopp förmiddagskaffe ute i det gröna. Glad sommar till alla!

Annonser

Read Full Post »

Read Full Post »

Jag har varit i Stockholm några dagar, för en hel rad av fina upplevelser. Det började på torsdagen med att Haro höll ett seminarium på Skansen, med den kanadensiske psykologen och författaren Gordon Neufeld. Hans bok, Våga ta plats i ditt barns liv, kan varmt rekommenderas till alla som på något sätt har med barn att göra. Hans begrepp jämnårigorientering förklarar många av de svårigheter som barn och vuxna upplever i sina relationer idag.

Dagen efter, på fredagen, anordnade tankesmedjan Mireja ett frukostmöte med Gordon Neufeld, där han specifikt gick in på varför hemomsorg och hemundervisning av barn fungerar så bra, jämfört med förskola och skola. Tala om att stärka föräldraskapet! Helt underbart.

På lördagen var vi bjudna på kronprincessbröllop. Vilken fest! Var faktiskt inte inne stan för att se brudparet live, utan höll tillgodo med TV-sändningarna. Alla huvudpersoner utom en gjorde helt strålande insatser. Ärkebiskop Anders Weiryd borde ha hållit sig i bakgrunden när han inte hade något att komma med. Hans vigseltal förmedlade varken andlighet eller något personligt upplyftande, utan var trist och stämningsförstörande. Jag måste snart göra slag i saken och gå ur Svenska kyrkan, men jag vill liksom ha något annat istället, det är därför jag hänger kvar i denna menlösa organisation. Faktum är att en enda kort mening från kungen till brudparet innehöll mer kristet, andligt djup än vad ärkebiskopen lyckades förmedla i ett helt vigseltal. Han skulle passa bättre inom kommunal förvaltning.

På söndagen fick jag chans att träffa familj och släktingar som jag träffar alltför sällan.

På måndagen stod jag utanför riksdagen och delade ut information från Rohus – Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige. Kom även till tals med en moderat riksdagsledamot som faktiskt erkände att det nog inte var ett så bra beslut att i princip förbjuda hemundervisning i Sverige. Så känner ganska många av de borgerliga riksdagsledamöterna (eller borde känna, när de rannsakar sig själva ideologiskt), men trots det är risken stor att riksdagen idag röstar igenom Alliansens nya skollagsförslag som kränker mänskliga rättigheter. Partipiskan viner. ”Makten framför allt”, har tydligen drabbat de borgerliga snabbare än en gris hinner blinka…

Read Full Post »

Detta är en påminnelse om hur familjer som väljer annan pedagogik än förskola och skola blir misstänkliggjorda och straffade.

Domenic, åtta år, omhändertogs av sociala myndigheterna på Gotland för snart ett år sedan och är fortfarande skild från sina föräldrar. Familjen får träffas endast en timme var femte vecka. Läser man domstolsutlåtandena är det dels inte en enig jury, dels är skälen för omhändertagande mycket tvivelaktiga. Man anför risk för social isolering. Men, snälla nån, familjen satt på ett plan på väg till en ny tillvaro med tjocka släkten i Indien när Domenic hämtades av uniformerad polis! I Indien skulle han även börja skolan. Hur mycket social samvaro ska till för att det inte ska betraktas som social isolering? Det här ärendet verkar mycket skumt.

Kan inte låta bli att tänka på alla barn som lever i kärlekslösa familjer med våld och aggressivitet. Då verkar det inte alltid vara lika bråttom att sära på familjer. Men när barnet inte infinner sig i skolan, då jäklar blir det fart, hur kärleksfulla föräldrarna än är…

Med Alliansens nya skollagsförslag har jag närmat mig gränsen för att det ska vara möjligt för mig att vara stolt över att vara svensk. Där skriver man in i lagen att mänskliga rättigheter ska kränkas. Det vill säga, föräldrar förhindras att se till sina barns bästa, det är staten som bestämmer vad som är bäst för barn:

”Av gällande skolförfattningar framgår tydligt att undervisningen i skolan ska vara allsidig och saklig och därigenom utformas så att alla elever kan delta, oberoende av vilken religiös eller filosofisk uppfattning som eleven och elevens vårdnadshavare har. Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att det i dag inte finns något behov av en bestämmelse i skollagen som ger utrymme för hemundervisning på grund av religiös eller filosofisk uppfattning hos familjen”.

Tydliga ord från den valfrihetsälskande Alliansregeringen! Det finns inga behov av valfrihet, därför behöver den inte tillåtas. Av de ca 100 hemundervisande familjerna i Sverige (var sjutton kom de ifrån när det inte finns något behov?) har jag förstått det som att det inte är någon som hemundervisar av religiösa skäl. Det dominerande skälet är att man vill arbeta enligt en annan pedagogik än vad man kan få i skolan. Nu stryps alltså möjligheten till nytänkande och utveckling på det pedagogiska området i Sverige.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern feb. 2010:

Domenic

Domenic Johansson, sju år, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna på Gotland. Det skedde i juni 2009, under dramatiska former, då Domenic och hans föräldrar satt på ett plan på Arlanda, redo att flytta till Indien. En oerhört traumatiserande upplevelse som har lett till långvarig splittring och söndring och försämrad hälsa hos familjen.

Domenics mamma, Annie, är från Indien och familjen hade noggrant planerat för sitt nya liv i Indien, där Domenic skulle få lära känna mormor, kusiner och andra släktingar. Då föräldrarna visste att en flytt var nära förestående och att deras son inte trivdes i stora barngrupper och stökiga miljöer ville de hellre hemundervisa än att låta honom börja skolan innan flytten.

Hemundervisningen i sig var inte enda skäl för tvångsomhändertagande, men den blev starkt bidragande. De brister man sedan har funnit i omsorgen om barnet och i föräldrarnas förmåga, står inte i proportion till den skada man åsamkat familjen.

Myndighetssverige tycks ha svårt att stå ut med människor som avviker från den breda mittfåran, även i de fall då det inte finns något att anmärka på i hemförhållandena. Det finns flera välfungerande familjer i Sverige som kämpar med näbbar och klor för att få ta eget pedagogiskt ansvar för sina barn, vilket man enligt lagen har rätt till. Men även välgrundade övertygelser som bygger på känd kunskap kan leda till kränkande misstänkliggöranden och trakasserier, om de inte följer den påbjudna normen.

Hemundervisning, med sin speciella pedagogik, vinner annars aktning över världen och kan uppvisa väldigt fina resultat. Framgångarna för denna lärandeform beror på att den bygger på stark och positiv anknytning mellan barnet och den vuxne, vilket skapar trygghet och en god atmosfär för inlärning.

Varken skola eller hemundervisning är, i sig, avgörande för om utvecklingen hos ett barn blir svag eller framgångsrik. God relation kommer före pedagogik. Framgång kräver alltid en trygg och positiv anknytning. Med en sådan tillgodosedd kan olika former av pedagogik lyckas, men en väl genomförd hemundervisning visar på fler fördelar än skola.

Övertron på positiv socialisation i åldershomogena storgrupper är närmast fanatisk i vårt land, vilket också tycks ha lett till en felbedömning i Domenics fall. Föräldrarna hade snarare behövt förståelse och stöd i den livsstil de valt, för att på så sätt kunna stärka relationen till sin pojke, än en ensidig uppmaning att han behöver öva sig i att umgås med jämnåriga och inte får tillräcklig kunskap om han inte går i skolan.

I domen mot familjen Johansson anförs social isolering som tungt vägande skäl för tvångsvård. Social isolering från vem? Det framgår att familjen har ett nätverk av släktingar och vänner omkring sig, så det är inte alls fråga om social isolering i ordets egentliga bemärkelse.

Något man med säkerhet vet, är att det är skadligt för barn att separeras (isoleras) från sin familj. Domenic och hans föräldrar är nedbrutna av den kidnappning de har utsatts för av svenska myndigheter. Det är en skam och skandal av mått som knappt går att ta till sig. Läs mer här.

Read Full Post »

Uniformer

Klicka på dikten så blir den lättare att läsa.


Read Full Post »

Jonas Himmelstrand skriver en mycket viktig artikel på Newsmill. Han är väldigt insatt i det ämne han skriver om och jag kan bara vädja till våra riksdagsledamöter att hörsamma Himmelstrands uppmaning att rösta nej till det nya skollagsförslaget. Alltför mycket strider mot vad vi borde ha rätt att förvänta oss av en borgerlig regering.

Det är oerhört allvarligt att ytterligare försvaga föräldrars ställning i samhället. Man gör det under förevändning att skydda och ta tillvara barns rättigheter, men det får i förlängningen motsatt effekt. Barn behöver sina föräldrar, och dessa föräldrar måste ha reell möjlighet att se till sina barns bästa. Annars får vi en utveckling där föräldrar abdikerar från sitt ansvar, och de som ändå kämpar för att få ta sitt ansvar blir betraktade med misstänksamhet och kan till och med dras inför rätta.

Det allvarligaste är hotet mot hemundervisningen, men även att göra förskolan till en skolform med starka indikationer om att det är viktigt med tidig förskolestart. Givetvis tar även Haro ställning emot denna utveckling.

Båda dessa tilltag strider mot både utvecklingspsykologisk kunskap och mänskliga rättigheter.

När Anders Borg gjorde sitt utspel om obligatorisk förskola skrev jag nedanstående kolumn, i maj 2008.

Jag tycker även att Anna Wahlgren förtjänar ett omnämnande för sitt stora mod och engagemang. Redan på 70-talet (i princip ensam) stod hon upp emot den allvarliga utveckling som sedan befästs. De stora institutionerna har vunnit slaget mot det småskaliga, nära, som bottnar i nära kärleksfulla relationer.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern i maj 2008:

Moderaternas feministiske finansminister Anders Borg är positivt inställd till obligatorisk förskola. Man häpnar! Finns ingen känsla kvar för gamla moderaternas frihetsvärderingar? Allt fokus på den onyanserade arbetslinjen. Pengarna framför allt. Och socialdemokraterna, som säger sig värna de svaga i samhället, gör inget annat än göder den välbeställda medelklassen, så länge den lyder. Makten framför allt. De står väldigt nära varandra, moderater och socialdemokrater. Staten och kapitalet, de sitter i samma båt…

Arbetslinjens mest omhuldade företeelser feminism och förskola har bildat symbios över den politiska blockgränsen. Hur mycket pengar lägger vi inte på detta mastodontprojekt som statsfeminismen och heldagsförskolan utgör. Det är helt ofattbart att en hel befolkning har gått på ett sådant lurendrejeri. Jobba, jobba, jobba, så att staten får in skattepengar för att betala den uppsjö av problem som allt detta jobbande orsakar. Förstår de inte att det är något av stort värde som hemmaföräldrar åstadkommer när de håller sina hem öppna för barnen?

Gemensamt för svenska politiker över hela linjen är detta ständiga tjat om att svenska förskolan är så bra. Det är fel. Den är i stora stycken förskräcklig. Främst för att den har utvecklats till storskalig heldagsomsorg för redan så små barn som ett- och tvååringar. Denna typ av kollektiv fostran av små barn går emot allt mänskligt förnuft som vill att kärlek och inte endast materialistiskt, rationellt tänkande ska få råda. Den deltidsförskola (lekskola) som utvecklades för att barn skulle komma samman för lek och lärande under pedagogisk ledning, var ämnad för något äldre småbarn och något helt annat än den heldagsomsorg (daghem) som senare har kommit att kallas förskola. Som förskollärare är det min plikt att stå upp för barnen, och det är inte deras bästa som råder idag. Det är arbetslinjens bästa.

Det finns en debattör, Anna Wahlgren, som på allvar, och ensam, vågade utmana dagislavinen redan på 70-talet. En hjältinnas insats. Med nio egna barn, som hon tagit hand om på heltid, och med ett genuint intresse för människan, har hon skaffat sig unik kunskap. Anna har alltid fört barnens talan, utan partipolitiska eller andra ideologiska baktankar. Sin kunskap samlade hon i den imponerande Barnaboken, som kom ut första gången 1983, men som sedan dess kommit i ny version och är lika aktuell idag.

En annan intressant debattör är Jonas Himmelstrand, vars utmärkta bok Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige kom i höstas. Framför allt är hans bok en kärleksfull hyllning till människans stora inbyggda potential, och rätt, att växa och utvecklas. Det allra mest grundläggande som måste förändras i samhället för att skapa gynnsamma förhållanden för detta växande är familjepolitiken. Heldagsförskolan är ett hinder, tvärtemot vad den stela arbetslinjens förespråkare tror.

Nej, det är inte dyr, obligatorisk förskola vi behöver för framtiden – vi behöver fria medborgare. Finansministern har fått allt om bakfoten.

Read Full Post »

Är all frånvaro från skolan, utan giltigt skäl som till exempel sjukdom, alltid skolk? Självklart inte. Det kan lika gärna handla om ansvarsfull bedömning av en situation, där man ställer två situationer mot varandra och väljer den mest ändamålsenliga. Vi måste börja tala om vad som är vad.

När våra barn var små (låg- och mellanstadieåldern) hände det ibland att de vaknade på morgonen och sa att de inte kände sig bra. Sjukdom är giltigt förfall, så det fick bli sjukanmälan och vilodag. Ibland var det verkligen en förkylning, men då och då var det snarare mental trötthet (skolans värld är oerhört krävande, inte minst socialt) och behov av att få en vilodag. De behövde få egen tid, slappa, titta på tecknad film och bli lite ompysslade. Eventuellt ta tag i någon eftersläpande läxa som hängde som ett ok på axlarna.

Det var vårt ansvar som föräldrar att låta dem få den vila de behövde för att kunna komma igen, gå till skolan igen och tillägna sig den kunskap de förväntades inhämta. Hela tiden en lyhörd avvägning av situationen. Den som känner sina barn kan göra den bedömningen. Det är helt rimligt att till och med göra bedömningen att skola inte gagnar barnet över huvud taget; att hemundervisning passar bättre.

Om barn har blivit bemötta med respekt under sin tidiga barndom lär de sig att göra de ansvarsfulla bedömningarna själva när de blir lite äldre. När våra barn var i gymnasieåldern visade det sig att de gjorde ändamålsenliga bedömningar av skolläget (och jag känner många andra). Ibland handlade det om att släpa sig iväg, trots trötthet och förkylning, för att situationen krävde det. Ibland handlade det om att vara hemma ett par dagar för att plugga ikapp i ett ämne, medan de lektioner som gavs de dagarna fick prioriteras ner. De fick bli ett senare problem eller man fick helt enkelt acceptera ett sämre resultat. Inte världens undergång. Man kanske inte behöver vara på topp i allt.

För ett av barnen som läste in sin gymnasiekompetens på distans, blev det vissa perioder som var mycket intensiva med ambitiösa studier, medan andra perioder fick bli lugnare för att hinna fördjupa sig i den verksamhet som faktiskt kom att övergå från fritidsintresse till det första riktiga jobbet med anställning, som ung vuxen. Hennes ”skolk” gav både fina gymnasiebetyg och jobb direkt efter gymnasiet.

Sedan finns naturligtvis en annan kategori elever, som inte har uppbackning hemifrån i att lära sig att ta ansvarsfulla beslut i livet. Deras frånvaro kanske inte blir konstruktiv. Men den kan trots allt vara det enda de förmår. Det är inte det minsta svårt att sätta sig in i den fullständigt förlamande känslan av tvång, att göra något som för en själv känns helt meningslöst. Inget gott kan komma ur det. Man behöver börja från scratch och bygga upp tillit, förtroende och självförtroende. Det problemet löser ingen skolplikt i världen.

Skolpolitikerna måste se att det är helt nödvändigt att låta medborgarna ha frihet att fatta egna ansvarsfulla beslut om sina barn, både de små och de nästan vuxna. Det sker i lyhört samförstånd, och det kan till och med handla om att göra en resa på skoltid! Det är djupt förolämpande att tala om skolk. Ett barn gör så gott det kan. Endast en närstående vuxen vet när det handlar om slapphet som kan kräva en lätt spark i baken för att komma vidare.

Tonårstiden är en extremt stark utvecklingsperiod. Det är inte bara skolämnen som måste få utrymme under den tiden. Vänskapsrelationer, att hitta sig själv och få utrymme för sina groende drömmar inför framtiden måste också få sitt. Det kan vara väldigt väl använd tid.

Read Full Post »

Older Posts »