Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Erik Helmerson reagerar med rätta på Mats Gerdaus påhopp på Helene Sigfridson på Newsmill.

Jag skäms även å hemmaföräldrarnas släktes vägnar, för de hätska toner som kommer från det hållet, angående Helene Sigfridssons fina inlägg om skolans orimliga krav på föräldramedverkan. Hur hjärtlösa kan människor vara, med riktigt fula personangrepp?

Det är inte bara hemmaföräldrar som har stått för påhoppen, utan i första hand den där sortens präktiga föräldrar som slår sig för bröstet för att de tror sig om att ha klarat ut föräldraskapet lite bättre än alla andra.

Det framgår tydligt av Sigfridssons artikel att hon istället för att vinna kvalitetstid med sina barn förlorar en massa värdefull tid tillsammans med dem, för att ha tid att underhålla institutionernas ständigt svällande anspråk på föräldramedverkan.

Om nu föräldrar förväntas vara i förskolans och skolans värld samtidigt med sina barn, vad är då själva vitsen med alltihop? Förväntas vi alla vara som en enda stor familj i moster kommunens sköte? Ett enda livslångt jättedagis! Som förälder och myndig medborgare vill jag naturligtvis att det är vi föräldrar och våra barn som gemensamt ska bestämma vad vi ska göra av vår tid. Helst också av våra liv (dream on, det sätter skollagen stopp för…).

Det är så jäkla insiktslöst att tro att alla tillhör någon slags käck medelklass-skolälskar-kategori som har skyldighet att föra över goda vibbar till sina barn vad gäller skolan. Skolan är en förbannad plikt! Det har Jan Björklund gjort väldigt klart för oss! Det är en plikt sedan 1800-talet, och därmed en naturlag! Ingår det i plikten att älska eländet också?

Read Full Post »

Studentdagen

Det närmar sig skolavslutningar. Vilken underbar dag studentdagen är! Minst 12 års skolgång är äntligen till ända. I ruset av lättnad och skumpa kan man åtminstone för några timmar känna sig helt befriad! Här en minnesbild från 2009. Go Matilda, go!!!

Read Full Post »

Helene Sigfridsson (generalsekreterare i Makalösa föräldrar och riksdagskandidat för MP) och jag är inte alltid av samma uppfattning, men här måste jag säga att hon har skrivit en helt makalöst bra artikel!

I skollagen står det att förskoleverksamhet och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier. Det står alltså inte att vi föräldrar får passa på att hinna arbeta när vi fullgjort våra plikter gentemot skola och förskola. Det är helt klart dags för Skolinspektionen att granska skolor och förskolors krav på föräldramedverkan i den obegränsade omfattning som sker idag.”

Både förskola och skola är så konstiga företeelser att ju mer man tänker på det desto mer groteska blir de. De stämmer liksom inte för någon part. Stressigt och kravfyllt på alla plan för både barn, föräldrar och pedagoger. Vem vinner på förskola och skola? Var finns nytänkandet och kreativiteten bland folk? Ska vi inte kunna hitta på sätt att ta omsorg om våra barn och ge bildning till det uppväxande släktet utan att behöva ta till dessa människofientliga miljöer?

Själv förordar jag att hemomsorg och hemundervisning ska vara grunden. Utifrån den grundtanken kan man sedan finna lösningar för att komma ifrån det faktum att det inte alltid är möjligt, kan eller bör, vara föräldrarna som ger omsorgen eller undervisningen.

Förskola kan vara ett alternativ när andra möjligheter är uttömda. Men då ska förskolan vara en serviceinrättning värd namnet! Det ska finnas tillräckligt många engagerade och lojala vuxna på plats så att barnen får den trygghet de behöver. Även föräldrarna ska känna den tryggheten, och helst även känna sig så pass avlastade så att de kan sköta sitt yrkesarbete med glädje och stolthet. Eller som Helene Sigfridsson skriver:

Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor”. Heja Helene! Kom bara ihåg, att smakar det så kostar det!

Read Full Post »

För mig är det helt obegripligt att Jan Björklund får härja på med sin 1800-talspedagogik. Antingen det nu är betyg från tidig ålder eller skoltvång.

DN debatt idag, skriver två fil.dr i pedagogik om detta med betyg och bedömning av barn: ”Tråkigt nog finns det dessutom en hel del studier som tyder på att betyg inte bara är neutrala i förhållande till elevernas lärande, utan till och med kan ge negativa effekter! Dessa effekter kan uppstå av olika anledningar, men tycks till stor del bero på att betygen påverkar elevernas självkänsla negativt. Att få låga betyg innebär således inte nödvändigtvis att eleven blir sporrad att anstränga sig mer, utan kan i stället få (och tycks ofta få) effekten att eleven inte vill anstränga sig, eftersom det inte upplevs som lönt – ”jag kan ju ändå inte”.

Man behöver knappast vara doktor i pedagogik för att förstå hur barn fungerar. Det räcker att ha ett hjärta och ett minimum av självinsikt. Vi har ju alla varit barn, och antingen tappat självförtroendet av betyg eller lättade klamrat oss fast vid det lyckliga faktum att vi hört till den skara som fått bra betyg. Självinsikten som vuxen borde rimligtvis vara att inse detta. Båda situationerna är dåliga för människoblivandet.

Det finns pionjärer på pedagogikens område. Vanliga familjer med insikt om lärande och utveckling.

När välfungerande familjer med insikt och ambitioner för sina barn hotas med vite och blir tvungna att flytta utomlands för att de har genomskådat 1800-talspedagogiken, har något blivit allvarligt fel i vårt land. Det är vad som händer här och nu, 2010, i Sverige. Hemundervisarna jagas  med blåslampa i vissa kommuner i landet. Se detta inslag, ca 16 minuter in i programmet: http://svtplay.se/v/2012497/rapport/23_5_19_30

Och Jan Björklund hyllar 1800-talet. Samtidigt som han talar med förakt om engagerade föräldrar som gör stora personliga uppoffringar för att ge sina barn en kärleksfull uppväxt och  god bildning.

Jan Björklund är ett mycket stort problem för oss borgerliga väljare som har kunskap om barns utveckling och behov, och intresse för barns villkor. Vi hamnar i en mycket svår sits inför höstens val. Jag vill verkligen vädja till de enskilda riksdagsledamöterna att rösta nej till det nya skollagsförslaget. Det innehåller alltför mycket som går stick i stäv med kunskap om barns utveckling – och det tvingar välfungerande familjer i Sverige i exil.

Read Full Post »

Denna vansinniga kvoteringstanke. Håller helt med Per Gudmundson i SvD att det är föräldrarna som ska bestämma. Barn ska inte vara brickor i ett spel som handlar om att utjämna vuxenvärldens arbetsmarknadsproblem.

Hur kan människor vara så hjärtlösa att de vill kvotera föräldraförsäkringen?

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern april 2006:

Föräldraledighet

I Smålandsnytt kunde vi ta del av en debatt som handlade om pappors uttag av föräldraledighet. Frågeställningen löd:

”Siffror från TCO visar att papporna i Smålands tre län är bland de i landet som tar ut minst pappaledighet.
Men det finns forskning som visar att papporna egentligen skulle vilja vara hemma, men att mammorna inte vill släppa ifrån sig föräldraledigheten.

Vad tycker du? Är det mamma som vet bäst? Är det synd om papporna?”

Det låter som vi har hamnat på klassmöte på mellanstadiet. När en ny liten människa har blivit född kan man väl inte behandla frågan som om det handlade om att lägga upp ett schema för att mata klassens kaniner

Smålänningar kanske är ett ovanligt klokt släkte, som inte går på den feministiska retoriken. Smålänningar kanske har ett genuint sunt förnuft och ett känsloliv med integritet.

Man bollar inte med spädbarn hur som helst. Naturen har av nödvändighet sett till att barnet kommer ut tidigare ur moderns kropp än det är i stånd att klara sig själv. Den komplicerade mänskliga hjärnan är sådan att modern inte skulle kunna föda om barnet låg kvar i livmodern tills hjärnan var färdigbildad. Det tar ytterligare ett par år efter födelsen. Under tiden har föräldrarna ansvaret för att vara barnets hjälphjärnor; att tillgodose barnets behov och med kärlek lära det att successivt börja förstå omvärlden. Och modern har naturligtvis den allra viktigaste funktionen ganska lång tid efter födelsen. Hon är barnets allra första nära relation och hon står bokstavligen för överlevnaden eftersom hon har maten – inuti sin kropp. Kan någon enda människa föreställa sig en intimare relation än att bära en människa inuti sin kropp? Och sedan ge den människan mat genom sin kropp?

Detta förpliktigar. Man vinkar inte hej då helt lättvindigt efter en sådan start. Det finns ett alldeles självklart outtalat löfte i den inledande fasen av relationen; vi finns här för varandra, vad som än händer! Det finns nog fler än jag som känner en stark, instinktiv vrede bara över tanken att någon skulle komma och brutalt kicka ut mig ur boet, bort från mitt spädbarn, för något så fjuttigt som att gå ut och tjäna levebrödet. När man har ett barn att värna! Här är pappans funktion livsviktig, för utan levebröd svälter man. Och när han är hemma tar han barnet i sin famn och njuter och lär känna. Så småningom kommer barnet att ropa efter pappa och då, men först då, kan det vara dags för ombytta roller. Då är tryggheten ingjuten i barnet. Samspelet mellan barnet och föräldrarna bestämmer tidpunkten – inte föräldraförsäkringen.

Släppa ifrån sig föräldraledighet! Mon dieu! Teknikaliteter när man har med själva livet att göra. Det handlar varken om föräldradagar eller mammas eller pappas färdigheter som barnskötare. Det är mycket viktigare än så. Och det är inte synd om pappa. Han har fått barn och har sitt livs chans att växa som människa. Inte tänker han låta försäkringskassan diktera villkoren då heller. Befria familjen från överförmynderi!

Read Full Post »

Sex år har gått sedan jag skrev nedanstående kolumn. Jag har mycket längre än så varit en andligt sökande människa, utan att vara speciellt intresserad av Kristen tro. Av olika anledningar fördjupades ändå mitt intresse och jag började läsa böcker om kristen andlighet, och försökte lära känna denne Jesus genom att läsa evangelierna.

Böckerna påverkade mig långt mer än vad gudstjänsterna i kyrkan gjorde, och likt många andra är jag mycket kritisk till kyrkan. Det finns få saker som provocerar mig så mycket som kyrkan, men det finns heller ingen andlig ”förklaringsmodell” som har påverkat mig mer i positiv riktning än den kristna. Kristus tränger sig på.

Det kommer att bli fler texter om Kristen tro på min blogg. Vissa förmodligen adrenalinhöjande, antingen för kristendomshatare eller för troende kyrkokristna. Det har varit några turbulenta år av sökande, men jag börjar mer och mer landa i ett lugn, där jag har erövrat min egen tro, som jag känner att jag kan stå för. Går jag i kyrkan? Jag har gjort det till och från. Just nu är det väldigt mycket från.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juni 2004:

Kyrkobesökare

Jag har inte varit någon flitig kyrkobesökare genom åren. Det har dock blivit ändring på det det senaste läsåret, när jag tagit sällskap till kyrkan med min son som uppnått konfirmandåldern. Medan han delvis gäspar sig igenom gudstjänsterna, på fjortonåringars vis, så är jag idel öra och suger åt mig av kyrkorummets atmosfär, vilan i ritualernas rundgång och orden som manar till eftertanke. Om man bortser från konfirmanderna kan jag konstatera att medelåldern bland besökarna är hög och jag känner att det är helt i sin ordning. Jag kan ana att det kyrkan har att erbjuda får större betydelse ju äldre man blir.

Många, med mig, sitter nog ute i stugorna och har sin egen tro, anar en högre kraft, förundras av märkliga samband och händelser och söker svar på livets mysterier. Kanske dras vi även till New Age, naturfolkens visdom eller österländsk religion och filosofi. Avstånden i världen har minskat och det egna sökandet räcker långt, så länge man tycker sig finna svar.

Kristendomen är nära oss genom vårt kulturarv, men också, många gånger, långt ifrån oss i vår vardag. Det är helt enkelt svårt att bekänna sig till att vara en syndig, eländig liten människa, och att känna den riktiga trösten i att en figur som vandrade omkring i ökenland för ett par tusen år sedan skulle kunna avlasta mig all skuld. Öknen är så förfärligt långt ifrån de djupa skogarnas land i Norden, där man kan gå i sandaler bara ett par fjuttiga månader om året, men där naturens kraft är så stark att den nästan är en egen religion.

Men en vacker dag har man slut på svar. Den dagen kommer för de flesta av oss. Stoltheten och tilltron till den egna och medmänniskornas förmåga är knäckt. Avgrunden öppnar sig och man inser att människornas tafatta strävanden nog är behjärtansvärda, men trots allt tämligen misslyckade. Ett jagande efter vind. Och se, då är vi tillbaka där igen, i ökenland. Han som ställer omänskligt höga krav på oss, ser på när vi gör bort oss å det grövsta, förlåter och ger nya chanser. Och vi kämpar vidare med våra liv, våra ideal och våra mänskliga relationer.

Är det då Gud som gör allt detta? Det är upp till var och en att tro på. Av medelåldern bland kyrkobesökarna att döma blir det mer lockande att tro ju äldre man blir, när den värsta kaxigheten har slipats av och livets realiteter har tvingat en till det mod som krävs för att stå ensam ansvarig. Kanske finner man en vila och tröst i att befinna sig i kyrkan, där Ordet förkunnas och man har chansen att något lite vidröras av det ofattbara.

Kristen tro är svårt. Men kanske är det just tro, på något bortom vårt begränsade ego, som vi är i ett skriande behov av idag. Så många av våra mänskliga påfund, idéer och godtyckligheter håller inte alltid måttet; grunden börjar liksom urholkas och fyllas med allsköns materialistiska pseudosanningar. Och många vill inge förhoppningar om en ansvarsfrihet som inte hör ihop med att vara människa – som reducerar oss till något mindre än vi är. Det är synd.

Read Full Post »

Svenska Dagbladet skriver om könsroller i skolan: ”I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska ”motverka traditionella könsmönster”. Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna”.

Över 200 kommentarer på den artikeln. Det här är frågor som berör! Det finns väldigt mycket politiskt tyckande om barn och människors liv. Egentligen finns det mycket värdefull utvecklingspsykologisk kunskap, men den kunskapen är så politiskt obekväm att man hellre försöker rita om kartan än att följa hur terrängen ser ut i verkligheten. Utvecklingspsykologi är ute och beteendevetenskap/terapi är inne. Man vill programmera om sådant som egentligen inte låter sig programmeras om.

För något år sedan var det debatt om genus i förskolan. Då skrev jag kolumnen här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern januari 2009:

Genus i förskolan

Javisst startar könsroller tidigt – vi föds med dem! Därmed inte sagt att de automatiskt behöver vara snäva och begränsande. Vilken hållning ska gälla när genusidealen i förskolan krockar med verkligheten? Det kan inte vara meningen att vi som vuxna ska förställa oss och undanhålla barnen det beteende som känns naturligt för oss och är en del av vår person. Vi kommer ingenstans genom falska fasader, det bara förvirrar barnet.

Det är inte bra att begränsa barns möjlighet att hitta sin identitet genom att lägga tillrätta eller resonera sönder leken, och göra våld på både kulturarv och vår egen personlighet. Det är både okej och väldigt friskt med moderliga kvinnor och manliga män som omger barnen. Den mer androgyne förebilden är naturligtvis också bra. Mångfald ger vidgade vyer och möjlighet för alla att hitta sig själva och sin plats i tillvaron.

Trygga barn är i sig själva väldigt fria i sina val av aktiviteter, även sedan de har utvecklat sina typiskt flickiga eller pojkiga beteenden. Eller just tack vare det! ”Tack vare” eftersom en sund utveckling av vår könsidentitet är befriande. Den hälsosamt utvecklade människan har en oerhörd bredd. Hon förmår vara gränsöverskridande om det krävs eller passar henne, och hon tolererar även andra. Det kan vara ett problem med könsroller, men först när de är påtvingade eller i sina ytterlighetsformer blir destruktiva och begränsande. Annars är de av godo, och en tillgång för oss.

Att kön skulle vara en social konstruktion är nonsens och bidrar inte till konstruktiva sätt att se på ytterlighetsproblemen. Forskningen visar snarare på det motsatta; att könsspecifikt beteende tycks ha djupt biologisk grund. Genom fostran och civiliserat umgänge kan vi luckra upp eftersläpande snäva ramar som inte är ändamålsenliga, till förmån för tolerans och individualitet.

Fostran är avgörande, men inte en avkönad, överpedagogiserad fostran. Det hänger på kärleken, som alltid. Människan behöver kanske sina ismer, ideologier och teorier, men det är ändå kärleken som har den största betydelsen. Och trots att den finns naturligt i oss så konkurrerar den alltid med våra flyktiga känslor och tankar och måste i varje ögonblick väljas och viljas. Det är med kärlek vi knyter an till varandra.

Barn med otrygg anknytning från den tidiga barndomen tycks lättare falla in i osunda ytterligheter av beteenden, t.ex. aggressivt, dominerande eller undergivet, självdestruktivt. Grovt förenklat. Det är inte leken, kläderna, rosa, blått eller normala könsroller som är boven i dramat, utan brist på trygg, glädjefylld fostran.

Barn med trygg anknytning från den tidiga barndomen, och stor frihet att leka fritt, kommer som vuxna att ha lättare att röra sig på ett okomplicerat sätt, både inom och utanför könsroller, och välja det handlingssätt som bäst främjar tillvaron i olika skeden i livet.

Pedagogens uppgift i relation till barnet måste vara att möta det individuellt, kärleksfullt och följsamt, med äkta engagemang. Bort med tassarna från den processen!

Read Full Post »

Older Posts »