Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Man inser när man läser reaktioner på vårdnadsbidraget att det finns stora missuppfattningar kring subventioner och bidrag. Just ordet bidrag sticker i ögonen på folk. Ja, det är ett misstag av Kristdemokraterna att fortsätta att tala om vårdnadsbidrag när det egentligen handlar om en ersättning för utfört arbete. Man skulle kunna kalla det ett arvode.

Låt oss reda ut begreppen en aning. Hela ärendet om barns omsorg är komplext eftersom arbetet traditionellt har utförts utan betalning, inom familjen. Man har helt enkelt inte betraktat det som ett arbete att ta omsorg om barn.

När stat och kommun började subventionera barns omsorg började också orättvisorna gentemot hemmaföräldrar. Dagis byggdes ut, med även mycket små barn inskrivna. Omsorgsbehovet var stort och verksamheten låg mycket riktigt på socialnämndens bord, inte utbildningsnämndens.

Inledningsvis betalade föräldrarna själva, åtminstone en del av kostnaden, för denna omsorg som daghemmen tillhandahöll. Verksamheten var subventionerad, men inte tillnärmelsevis lika starkt som efter maxtaxans införande. Istället var avgiften inkomstprövad, så de som tjänade mer också betalade mer.

Som ett led i att höja daghemmens (barnstugornas) och personalens status lade man över verksamheten på utbildningsnämndens bord och började kalla daghemmen för förskolor. Det var ju pedagogik man ägnade sig åt hela dagarna, inbakat i omsorgen, så det skulle höra hemma i skolans värld, och det skulle bli en rättighet för barnet (inte en skyldighet). Förskollärarna själva visste att det inte gick att särskilja pedagogiken från omsorgen, då det för så små barn går i vartannat. Man bedriver inte skola med förskolebarn utan leker in kunskaper. Precis vad föräldrar ägnat sig åt tillsammans med sina små barn, i alla tider.

Det speciella med förskolans pedagogik är inte vad man gör tillsammans med barnen – det är ungefär samma sak som föräldrar gör – utan att man gör det med många barn i grupp. Visserligen med ambitionen om individuellt bemötande av varje barn, men alltid med gruppen som utgångspunkt eftersom den är en realitet. Man kan inte tänka bort 18 stycken barn för att speciellt ägna sig åt ett eller två. Med god planering och en frisk och närvarande personalstyrka är det ändå det man strävar efter i förskolan: att kunna möta varje barn på samma individuella sätt som föräldrar har möjlighet att göra hemma inom familjen.

Nåväl. Hela kalaset med förskola kostar mycket pengar. Pedagoger uppbär naturligtvis lön för sitt omsorgsarbete. Föräldrarna har lejt bort sin del av omsorgsarbetet, då de under ca 6 till tio timmar per dag gör annat arbete. Eller är studerande, sjuka eller arbetslösa. En liten avgift, maxtaxa 1260 kronor, betalar föräldrarna. Och max betyder verkligen max. Ofta är den lägre p.g.a. låg eller ingen inkomst, och extra avdrag för fri förskola 15 timmar per vecka för fyra-femåringar (snart även treåringar). Resten, ca 12500 kronor per barn per månad, subventioneras av kommunen.

Vad ska vi då kalla dessa 12500 kronor? Är de ersättning för utfört arbete eller är de ett bidrag? Det är pedagogen som utför arbetet, till avtalsenlig lön, inte föräldern som faktiskt lejt bort arbetet till någon annan. Det är inte heller så att kommunen kräver en motprestation i form av inbetalad skatt på 12500 kronor per månad per barn. Förskoleföräldrar beskattas inte annorlunda än andra medborgare. Subventionen går direkt ner i föräldrarnas ficka – precis som ett bidrag! Sin lön från det egna arbetet kan de ta och renovera köket eller resa till Thailand för. Bidraget de får från kommunen betalar kalaset.

Hemmaföräldern däremot gör omsorgsarbetet själv. Hemmaföräldern kan inte vara på ett annat arbete samtidigt eftersom hon eller han redan ägnar sig åt ett arbete; omsorgsarbete med egna barn. Man kan inte vara på två platser samtidigt. Därför uteblir lön från annat arbete. Hemmaföräldern får heller inget arvode eller lön för sin omsorgsinsats. Därför uteblir renovering av köket och Thailandresan.

Det den nuvarande debatten om vårdnadsbidrag handlar om är, att hemmaföräldrar, som ägnar sig åt pedagogiskt omsorgsarbete med barn, som har rätt till omsorg, måste få del av det samlade stöd som kommuner betalar ut för barns omsorg! Ju högre bidrag till förskoleföräldrar desto större anledning att höja arvodet till hemmaföräldern.

Här nedan följer en text om arvode för förtroendeuppdrag.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juni 2007:
Förtroendeuppdrag
Heltidspolitiker har arvode. De uppbär inte lön, då de inte är anställda i egentlig mening utan valda till ett förtroendeuppdrag. En uppgift som till stor del handlar om att skapa goda relationer, och det tar tid i anspråk. Precis som föräldraskapet.

Jag föreslår att man tar bort politikernas arvoden. Alla politiker borde väl känna att det är något fint och ärofyllt att få ägna sig åt detta på heltid. Om man tänker efter är det näst intill anstötligt att ta emot pengar för det. Men var och en begriper att det inte så lätt låter sig göras. Hur värvar vi kommunalråd och riksdagsmän om det innebär att den som åtar sig uppgiften inte har något att leva av? Uppdraget är både tids- och energikrävande. Tydliga paralleller till föräldraskapet. Det är många som värjer sig inför tanken att föräldrar skulle få pengar för att ta hand om sina egna barn, men faktum kvarstår: uppgiften är stor och viktig och den måste utföras.

I ett vidare perspektiv gäller det att förstå att det finns olika uppgifter i ett samhälle, som ligger i allas intresse att de blir utförda på ett bra sätt. Feministen i mig konstaterar krasst att i männens värld har man löst försörjningsproblematiken för de offentliga uppdragen med just arvoden, finansierade med skattepengar. I den lilla världen – familjens och barnens värld – är arbetet helt obetalt.

Hur gör då familjerna för att klara av sin ekonomiska försörjning under denna speciella mandatperiod som löper under en hel barndom? Det lilla barnet gör entré i det kära parets liv och plötsligt står man där med ett förtroendeuppdrag som går utanpå allt annat. Jo då, här har man fattat att familjen behöver kunna fortsätta att betala hyran, köpa mat, blöjor och barnvagn. Det blir föräldraförsäkring i ett år – världens generösaste, säger man. Men hoppsan, uppdraget är visst inte slutfört än. Det känner åtminstone de flesta föräldrar som står inför att skola in sin ettåring på dagis. Det gör faktiskt lite, lite ont i magen, som en känd feministisk debattör skrev i sin kolumn och drog igång tidernas debatt. Hon svor i kyrkan. Det är inte så mycket att välja på; något arvode för att fortsätta heltidsuppdraget står inte att finna, då återstår att bli fritidsförälder, så iväg med lille Kalle till institution.

Moster kommunen tar hand om Kalle medan mamsen och pappsen jobbar ”på riktigt”, långt ifrån det verkliga förtroendeuppdraget. De demokratiska spelreglerna är slängda på sophögen och all kunskap om små barns utveckling och känslomässiga behov är totalnegligerad. Men här utövas experimentell social ingenjörskonst och den är helig.

Fritidspolitiker har tid att lönearbeta, så de får bara arvode för de möten de förväntas delta i. Gott så, ingen saknar dem nämnvärt under tiden. Fritidsföräldern däremot är saknad. Det egna hemmets lugna vrå är saknat. Det viktiga förtroendeuppdraget fullgörs hoppandes på kryckor – inte på egna friska ben. Arvodet som borde utgå lyser med sin frånvaro, allt medan den heltidsarvoderade politikern är förblindad av hybris.

Annonser

Read Full Post »

Man kan tycka vad man vill om Kristdemokraterna, men själv tycker jag att de har oförtjänt dåligt rykte. KD är det enda parti som försöker vara konstruktiva för en bättre familjepolitik. Se här på Brännpunkt i dagens SvD. Ett tydligt ställningstagande för valfrihet och självbestämmande för Sveriges barnfamiljer. Bra! Sådant vill vi se mer av.

Jag tror inte att det riktigt har gått in i de flesta politikers medvetande hur otroligt viktig den tidiga anknytningen är för ett litet barn. De vill så gärna att det ska gå fint att dela, separera, byta ut och bolla med små barn, vars hjärnor fortfarande är ofullständigt utvecklade och i väldigt stort behov av närhet till i första hand modern, och sin närmaste familj.

I den mån jämställdhet har med saken att göra, och det har den naturligtvis, så är det för att vi som mödrar och kvinnor måste börja respekteras i vår övertygelse om hur vi vill leva våra liv när vi har små barn. Det är både intellektuellt och emotionellt ett mycket begåvat beslut att välja närhet till barnet. Frågan är alltså om vi ska utgå från kunskap om barns behov och föräldrars egna önskemål eller om vi ska ta större hänsyn till statistik om förvärvsarbetsfrekvens för kvinnor och uttag av föräldraförsäkringsdagar?

Visst kan män och kvinnor dela, men måste det ske det första året? Man har ju en hel barndom på sig. Om det blir så bra att Kristdemokraterna kan ordna så att svenskarna får ett vårdnadsbidrag på minst 6000 kronor per månad så ökar möjligheterna att dela; ett och ett halvt år var för mamma och pappa kan väl vara en bra början?!

Här nedan kan du läsa en kolumn som jag skrev till hemmafruns försvar 2005.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern mars 2005:

Hemmafruns lov
Hemmafrun är ett hot mot konsumtionssamhället. Hon är ett hot mot hel- och halvfabrikat, mot snuttifiering, kuratorer, barninstitutioner, politikerbroilers och psykofarmaka. Hon är ett hot mot dokusåpor, matlagningsprogram och barnexploatering. Hon är ett hot mot det mesta som det moderna samhället har byggt upp för att hålla maskineriet igång, och hon är ett hot för att kvinnor är starka när de har makt, och hemmafrun har makt.

Låt oss kalla henne något annat än hemmafru. Begreppet klingar illa för många och är missvisande då det inte är rollen som fru som är det väsentliga, utan uppgiften som bärare av något stort och viktigt. Den kvinna jag talar om är den kvinna som rår sig själv, ofta i kompanjonskap med sin medförälder. Hon som har en viktig funktion i försörjningen av det som är grunden för människans överlevnad. Hon som är viktig för den fysiska omvårdnaden såväl som det andliga och själsliga välbefinnandet, för sig själv och för det nätverk av personer hon har omkring sig. Den armstarka, dugliga, uppfinningsrika, tålmodiga och stolta kvinnan, som har en självklar plats och status. Ovärderlig för samhällets fortbestånd.

I takt med att hemmafrun nästan har försvunnit har också makten fråntagits kvinnorna. Nu håller någon märklig form av feminism, som tror sig jobba för kvinnors sak, på att försöka tilltvinga kvinnor någon annan slags makt, som kvinnor inte har bett om. Man gör det i krig mot männen och i krig mot barnen och i krig mot de flesta kvinnors innersta önskan. Snyggt jobbat likhetsfeminister! Tusen tack för att ni tagit ifrån oss våra verktyg för att ha ett berättigande och en status här i livet! Ni har framgångsrikt förvandlat oss till ”Det andra könet”! Många av oss strider nu på fel arena där vi ständigt får finna oss i att bli tilltryckta och tillkortakomna. Vår egen arena gapar tom. Hemmen står kallt tomma och socialingenjörerna, företrädesvis män, gnuggar händerna av förtjusning. De vann ju hela makten istället för den fjuttiga halva de hade förut!

Barnen tillhör omsorgsproffsen, maten tillhör TVs stjärnkockar och Felix micromat, handarbetet tillhör Hennes och Mauritz och hemslöjdsföreningarna (som ett pittoreskt inslag). Hemmiljön tillhör IKEA. Kvar blev städningen. Att dammsuga upp resterna efter kvinnokraftens glansdagar. Och nåde den som släpper in pigor i sitt hem för att sopa igen spåren efter något som kan likna familjeliv. Pigor ska hållas utanför hemmen, de ska finnas där Herr ingenjören har sagt att de ska vara, ivrigt putsande på institutionernas fasader.

Det här samhället gör mig illamående. Jag önskar att politiker ska ha mindre makt; att de ska låta människor få leva sina liv fredade från klåfingrighet och överförmynderi. Hur kan de tro att de har rätt att gräva i mitt innersta? Hur kan de tro att de har rätt att ta mitt hem och mina barn ifrån mig? Hur kan de tro att de har rätt att ta mina egna tankar och övertygelser ifrån mig? De vill inte kvinnor väl, de vill förinta oss genom att tvinga oss till lönearbetesprostitution. Jag betackar mig!


Read Full Post »

För en gångs skull kan jag näst intill helhjärtat hålla med en socialdemokratisk politiker. Anna Ardin skriver i tidningen Dagen om aborter. När hon kommer in på jämställdhet, arbetsrätt och föräldraledighet finns det en hel del övrigt att säga, men i abortfrågan har hon helt rätt. Vi får aldrig göra det olagligt med abort. Hur gärna man än vill värna livet kan abortförbud aldrig rättfärdigas eftersom det medför så oerhört mycket smärta och lidande med de illegala aborterna. Och de finns där antingen vi vill det eller inte.

Dessutom kan man aldrig helt sätta sig in i en annan människas tankar, känslor och möjligheter när det kommer till en oönskad graviditet. Om man inser vidden av det långvariga engagemang föräldraskapet innebär, finns det all anledning att ha förståelse för både tvekan och desperation (ja, faktiskt!). De sorgligaste aborterna är de som görs av unga kvinnor som har livet framför sig. Man önskar att de istället skulle välja barnet, då livet tillsammans med barn är så oerhört berikande och främjande för den personliga mognaden. Man är så rädd att de ska ångra sig i framtiden, speciellt om möjligheten till barn inte infinner sig igen.

Men även kvinnor som redan har barn utför aborter. De vet redan något om sitt eget föräldraskap och om livet ihop med barn. Kanske är det just för den självinsikten som de överväger abort. Deras livssituation kanske blir helt ohållbar med ytterligare ett barn.

Hur man än vänder och vrider på abortfrågan så är förbud det sämsta alternativet. Det är bara ett alternativ för människor som har svårigheter att sätta sig in i andra människors känslor och rätt till egna, svåra beslut.

Sedan finns alltid de som hävdar att man måste tänka på konsekvenserna av sin sexualitet innan man befinner sig i en situation med en oönskad graviditet. Självklart, där finns mycket att göra via opinionsbildning, stöd för familjer och fattigdomsbekämpning. Där håller jag också med Anna Ardin. Abort är alltid ett dåligt alternativ, men kan ibland vara det enda alternativet, för den enskilda kvinnan.

Read Full Post »

Idag skriver några debattörer på SvD Brännpunkt, om den dåliga situationen på fritidshemmen. Kan inte annat än hålla med. Detta är riktigt allvarligt. Frågan var uppe till debatt för något år sedan, då Skolfront tog upp problemet. Då skrev jag en kolumn som du kan läsa här nedan. Jag skriver om det personliga ansvaret för föräldrar; att man i vissa lägen i livet måste välja att göra jobbet själv istället för att nöja sig med usla omständigheter. Ett annat alternativ är att brukaren betalar en betydligt högre avgift för att få bättre kvalitet.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern mars 2009:

Fritidshem

Det är ingen självklarhet att nöja sig med skattefinansierad omsorg som är medioker eller uppenbart uselt. Om den inte håller måttet, då gäller det att vara beredd till betydande ekonomiska uppoffringar själv. Då gäller det att visa handlingskraft.

TV-programmet Skolfront tog för ett par veckor sedan upp problemet med alltför stora barngrupper på fritidshemmen. Det handlar om groteska förhållanden med upp till 40 barn per pedagog. En miljö där hierarkiska strukturer och mobbing frodas. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den övergödda medelklassen kan åse detta utan att genast plocka hem sitt barn från en sådan undermålig miljö. Finns ingen känsla för vare sig de drabbade barnen eller solidaritet med dem som absolut inte har något val, som inte har någon standard att sänka?

Två välutbildade, välbetalda, sammanboende, heltidsarbetande föräldrar, med villa, bilar och lyxsemestrar som normal standard, kan göra den fullständigt horribla felprioriteringen att låta det egna barnet befinna sig i en rent hälsovådlig miljö dagligen. Det är skamligt. Det enda rimliga är naturligtvis att dra ner på arbetstiden; att låta barnet komma hem efter skolan och även välkomna kamrater till sitt hem.

Vad ska vi med långa, dyrbara utbildningar till om vi är helt oförmögna att göra vettiga prioriteringar i livet? Hur är det ställt med utbildningskvaliteten om människor kommer ut i andra änden som fullständiga värdeinvalider, och inte begriper vad som är viktigt att lägga sin tid, energi och pengar på?

När vuxna människor anser att det egna behovet av bekräftelse och materiellt överflöd väger tyngre än det egna barnets rätt till människovärdiga uppväxtförhållanden, då har något gått väldigt snett. Då är den mänskliga värdigheten i stor fara. Tusentals barn, även med föräldrar som har det fullt förspänt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt med all möjlighet till ansvarsfulla beslut, får lida på grund av blind vuxenegoism.

Undrar hur många TVstudio-soffor som blivit utnötta i ändlösa debatter och diskussioner om brister i de skattefinansierade verksamheterna. Medborgarna sitter på andra sidan rutan, i sina soffor, och lyssnar på eländet, ofta utan att dra slutsatsen att man kan göra något själv också. Politiska misslyckanden är inte alltid någon annans ansvar. Inte när det handlar om ens egna närstående. Man kan inte alltid bevaka sina rättigheter, man har även skyldigheter, framför allt i ömtåliga relationer. Annars är man inte människa.

Skattehöjningar i all oändlighet har nått vägs ände, det är varken vettigt eller solidariskt att fylla på skattkistor som läcker i botten. När barn far illa på grund av vuxenegoism, i världens mesta välfärdsland, då är det inte längre fråga om välfärd. När medborgarnas skattepengar är så illa förvaltade att barnens dagliga miljö är människoovärdig, då måste något göras. Då gäller helt andra spelregler. Då krävs eget omdöme, och modet att hävda: jag gör det bättre själv!

Read Full Post »

Jag hade hoppats mer på en borgerlig regering. Jag hade hoppats att konsensusklimatet skulle lätta betydligt mer, till förmån för mångfald.  Andra kanske märker skillnad, men när man bevakar frågor som rör familj, barnomsorg och skola känns det inte som om vi har kommit så mycket längre än var vi var när jag skrev nedanstående kolumn. Fortfarande är det så att man inte litar på medborgarnas goda avsikter när det gäller deras egna barn. Forfarande är det uteslutet att någon ska kunna välja bort kollektivistisk omsorg och undervisning för att man har en övertygelse om att det nära, småskaliga och personliga är bättre för barnets utveckling. Bättre för dess möjligheter att finna sig själv och för chanserna att komma ut i högre studier och arbetsliv som en person med självförtroende, kreativitet och integritet.

Jag har inga illusioner om att den formen av omsorg och undervisning är något som under överskådlig tid kan bli aktuellt i större omfattning, men det finns pionjärer och framåtsyftande idealister med stor kunskap och engagemang. Dessa blir hindrade och stoppade, trots att vi har en regering som säger sig värna friheten och en positiv utveckling av samhället.

När det fortfarande är så att vi ska finna konsensus, och komma överens om just vilken omsorg och pedagogik  som passar alla, har vi inte kommit framåt en millimeter, trots en borgerlig regering.

Nu ska jag strax åka iväg på Haros riksstämma, där jag möter andra som arbetar för möjligheten att åtminstone få rädda de minsta barnens rätt till sin hemmiljö, med en trygg anknytningsperson, under de första levnadsåren.

Men här en liten återblick med konsensustankar:

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern december 2006:

Tycker du som jag att det är riktigt läbbigt med konsensus – kvävande krav på samstämmighet? Det är i grunden därför vi har fått ett regeringsskifte. Det är inte jobben eller a-kassan eller skatterna – egentligen. Om regeringen sköter korten rätt så att det börjar sippra in små pustar av frihetsdoft i människors liv, då kommer det lösa sig med det också. Nu väljer man att gå den omvända vägen, att börja med plånboken, och förmodligen är det nödvändigt. Jag är sannerligen ingen ekonom, och om de som förstår sig på den biten bättre än jag, hävdar att det är nödvändigt att börja med plånboken, så är det nog så. Men den riktigt väsentliga förändringen handlar om att öppna upp det fullständigt igenbommade tanke- och känsloklimat som vi har i vårt land. Sosseklimat. Segt konsensusklimat. Här krävs klimatförändringar; en så här kvalmig sosseuppvärmning står vi inte ut med!

Äntligen kan det börja bli okej att inte tycka och tänka och känna som alla andra. Under godhetens röda fana har man under decennier sökt efter samstämmighet in absurdum. ”Nu ska vi ha omröstning om det ska vara sockrad eller osockrad filmjölk till frukost. Jaha, tre mot två, då blir det socker på filen idag! – Men jag tycker inte om socker! – Det gör du visst! Vi har i sann demokratisk anda kommit fram till att alla tycker om socker idag. Alla ska med!”

Detta petande och grävande i medborgarnas personliga integritet har pågått på tok för länge och därför har vi fått en ny regering. Nu gör oppositionen, med draghjälp från media, ett storartat jobb med att skrämma upp oss, så vi riktigt ska känna hur otäckt det där högerspöket är. Och som vanligt får borgerligheten, som under valrörelsen var så frimodig, tillbaka sitt ondskekomplex. Plötsligt är alla pedagogiska förklaringsmodeller, som skulle kunna visa att vi är på rätt väg, som bortblåsta. Sosseretoriken är sannerligen djupt rotad i den Svenska folksjälen. Om till och med den mest slipade, kaxiga, borgerliga politiker slår ner blicken, istället för att utan rädsla och skam bemöta kritiken, hur ska det då inte kännas för en vanlig enkel Svenssonväljare?

Vad kan vara mer ondsint än att beröva någon rätten att få ha sin egen uppfattning och känsla och även ha möjlighet att leva efter den? ”- Min uppfattning förlorade visst omröstningen, då blir jag tvungen att ändra uppfattning.” Det är vad svensk politik gått ut på. Skäms, du som inte tycker rätt! Denna intolerans mot valfrihet och oliktänkande jämnar vägen för de riktigt onda krafterna. Sätt in några riktigt skickliga lobbyister, så har snart hela befolkningen ”kommit överens” om den ”rätta” uppfattningen.

Vi vill inte behöva tycka som alla andra! Vi vill ha schyssta spelregler där vi kan leva lite olika och få lov att tycka om grannen även om han gör helt andra val i livet. Det är där vi behöver konsensus – kring spelregler som skapar frihet att tycka, tänka och känna olika! Det kallas visst demokrati om jag inte missminner mig.

Read Full Post »

En människa är en egen individ, men hon står också hela tiden i relation till andra. I varje enskild persons liv finns det ofta flera sammanhang där hon ska bilda någon slags helhet ihop med andra. Det första och viktigaste sammanhang människan hamnar i är sin familj. Därefter utvidgas successivt världen till att omfatta fler människor och fler sammanhang.

För endast ca 40 år sedan fanns ett synsätt där barn lotsades vidare från barnets lilla, kända värld, i familjen, till ytterligare ett sammanhang, skolan, när de uppnådde mognad för det steget. Av olika skäl fann man sjuårsåldern lämplig för skolstart. Det var ett stort steg och man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det ens då alltid var av godo. Kunskap ska tydligen alltid behöva ha ett väldigt högt pris, i form av att barn förväntas fostra barn.

Som en tillvänjning till att vistas i stor barngrupp fanns lekskolan för sexåringar. Där fick sexåringarna träna sig på att sitta i ring en liten stund och lyssna på fröken. De fick uppgifter som fröken hade förberett och fick sedan välja stillsamma aktiviteter under ordnade former, som teckning och spel. Men det gavs även utrymme att ”rasa” tillsammans en stund, ibland utomhus på den lilla gården, innan lekskolans tretimmarspass var över. Tre timmar bedömdes som tillräckligt.

Idag placeras ofta barnet i ett helt nytt sammanhang, förskolan, redan vid ett års ålder. Förutom den egna familjens vanor, språk och värderingar, ska barnet nu tillägna sig en helt ny grupps vanor, språk och värderingar. Än är det inte fråga om bokstäver, som i skolan, utan om att erövra förståelse för hur den lilla världen fungerar och vem man själv är i den världen. Upplägget är inte helt olikt det för sexåringarna i lekskolan. Det finns samlingar och små uppgifter, som pedagogen förberett (med hänsyn till ålder), det finns tid för egna val av stillsamma aktiviteter och det finns tid för fri lek. Detta pågår ca 8-10 timmar per dag, även för de yngsta. Väldigt liten del av den tiden tillbringar barnet i direkt samspel med en vuxen. I förskolan ska barnet hämta sina intryck mestadels från jämnåriga barn.

Idag börjar en stor majoritet av alla barn i förskolan någon gång under sina två första levnadsår. De flesta barn har alltså två dominerande sammanhang att förhålla sig till och försöka smälta in i redan från späd ålder. Av sin vakna tid tillbringar de flesta mer tid i förskolan än hemma med sin familj, under fem av veckans sju dagar. Den mesta tiden tillbringas i samspel med jämnåriga barn.

Frågan är oundviklig: hur har man utvärderat detta experiment och vad har man kommit fram till? Svar: Man har inte utvärderat!

För alternativ till förskolan, besök Haros hemsida.

Read Full Post »

Åter igen vill jag slå ett slag för Jonas Himmelstrands fina bok ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”. Vilken guldgruva!

Samtidigt som familjen behandlas styvmoderligt i Sverige bubblar det under ytan en rörelse som vill befria oss från sådant som fjättrar oss i våra liv. Ofta är det en diffus känsla och få förknippar den med den skillnad ett fungerande familjeliv faktiskt gör. Politiskt fokuserar man hellre på problem i familjelivet än att se den lilla, självvalda gemenskapen som lösningen på många problem.

En familj fungerar inte automatiskt bra för att den är familj. Nära relationer är alltid en pågående process som måste vårdas och arbetas med. Men faktum kvarstår att det är in i familjeliv som vi föds, och där har vi vår viktigaste hemvist, hur familjen än ser ut. Men vi har också andra miljöer som har stor betydelse i våra liv. Himmelstrand vill belysa hur våra faktiska möjligheter att växa och utvecklas ser ut,  i de normala svenska miljöer vi rör oss:  familj, förskola, skola, arbetsplatser, eget företagande o.s.v.

Att skapa de bästa förutsättningarna för en människa att utvecklas och växa handlar både om personligt förhållningssätt, på individnivå, och om hur samhället är inrättat med sina villkor för socialt och emotionellt liv, bildning och arbete. Läs min presentation av Jonas Himmelstrands bok här nedan.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern, augusti 2009:
Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige

Jag vill rekommendera en bok: Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige, skriven av ledarkonsulten Jonas Himmelstrand.

Det unika med Himmelstrands bok är att den sätter en djupt respektfull förståelse för den unika individualiteten i relation till den faktiska möjligheten att utvecklas i vårt svenska samhälle. Är vår demokrati så långt utvecklad, öppen och tolerant som vi vill tro?

Det är en skakande insikt som vi får presenterad för oss. Vi är så mycket mer begränsade i vårt personliga växande än vad vi kunnat föreställa oss. Med utgångspunkt i det späda barnets behov tar oss författaren, med knivskarp logik, med på en resa genom ett svenskt landskap kantat av begränsande föreställningar och påbud. Boken är en svidande vidräkning med såväl den stagnerade, socialdemokratiska folkhemsdrömmen som den moderna jämställdhetsutopin och hela den västerländska rationaliteten, som saknar ett andligt perspektiv på tillvaron.

Det behövs nytänkande för att underlätta för människor att växa. Så många av dagens samhällsproblem går att härleda till okunskap om mänskliga, känslomässiga behov och en nonchalans för den enorma drivkraft som finns i oss alla om vi får lov att blomma ut utanför begränsande mallar.

Huvudbudskapet är det mantra som går genom boken som dess röda tråd: att lyssna till sig själv, våga växa utanför sin bekvämlighetszon och erövra sin fulla mänsklighet. Hur bra är det svenska samhället på att uppmuntra människor att lyssna på sin sanna natur, att våga vidga sin bekvämlighetszon och växa till sin fulla mänsklighet?

Bokens tre delar ger en förståelse för denna iakttagelse på tre nivåer i samhället: individnivå, skol- och arbetsplatsnivå och samhällsstrukturnivå. Eller som Himmelstrand med sin trädgårdsmetafor uttrycker det: blomman, trädgårdsmästaren och trädgårdsarkitekten. Författaren bjuder på sig själv och låter oss komma honom riktigt nära genom att dela med sig av sina egna erfarenheter ur sitt liv och av personlig utveckling. Han är blomman i bokens första del. Detta ligger till grund för bokens andra del om hur trädgårdsmästaren, d.v.s. ledare och andra, kan hjälpa människor att växa. Den tredje, mest omfattande, delen handlar om hur trädgårdsarkitekterna, d.v.s de som styr landet, kan underlätta mänskligt växande. Boken är djupt politisk utan att vara partipolitisk, och utan att tappa bort den lilla människan.

Det som skänker ett klarhetens och befrielsens ljus över Att lyssna till sitt hjärtas röst – i jantelagens Sverige, är författarens förmåga att klart urskilja dess väsentliga budskap i den snåriga vardag av vanor, måsten och politisk klåfingrighet som vi alla lever i. Sällan ser vi så tydligt att politik faktiskt har väldigt mycket med vårt eget liv att göra. Det beror förmodligen på att vi lär känna författaren – han förmedlar inte bara teorier och andras tankar, utan knyter dem intimt samman med verkligt liv.

Man lägger ifrån sig boken stärkt och med en beslutsamhet att stå upp för sig själv och sina barn. Läs mer och beställ boken på www.thc.se.

Read Full Post »

Older Posts »