Man måste kunna skilja på sak och person. Att inte ens stå ut med att befinna sig i samma rum som en person som har andra uppfattningar än en själv, som Lars Ohly visade prov på valnatten, gentemot Sverigedemokraternas partiledare, är en omogen reaktion. Över huvud taget så var Ohlys aggressivitet oklädsam och han tappade i trovärdighet. Var det vänsterpartiets rätta ansikte som skymtade fram? Intolerans mot oliktänkande?
Hur ska man tolka detta mobbningsbeteende som Ohly visar upp? Och som nu dessvärre visar sig ganska allmänt. Det är som om det plötsligt blivit legitimt med mobbning bara man är tillräckligt överens om vem som är fienden.
Har barn möjlighet att försvinna ur förskolans eller skolans lokaler när de tycker illa om andra barns förhållningssätt? Nej. Med tanke på att de har all rätt att vara omogna på grund av sin ringa ålder borde de faktiskt slippa vara där. Men det är en annan diskussion. Får de mobba andra barn? Nej, inte det heller. Vissa mobbar ändå, precis som vissa vuxna gör. Beror det på ondska? Nej, det beror snarare på omognad och rädsla. Ohly och andra vuxna mobbare är rädda, precis som Sverigedemokraterna och deras väljare säkerligen är rädda.
Sverigedemokraterna har blivit invalda i riksdagen på demokratisk väg. Det speglar hur många medborgare känner och tänker. Det finns en rädsla för en situation som våra politiker hittills inte visat att de har under kontroll. Dålig integrationspolitik har lett fram till den situation vi nu befinner oss i. Är det då bra att Sverigedemokraterna nu kan driva sina frågor i riksdagen? Nej, det tycker jag inte eftersom de enligt mitt sätt att se har helt fel utgångspunkt. Rädslans. De förenklar och lägger börda på redan utsatta människor. Istället vill jag tro att lösningen finns i att ta mycket större politiskt ansvar för att föra en integrationspolitik som kan fungera, utan att för den skull hindra människor från att få en fristad i Sverige.
Lars Ohlys parti bygger också mycket på rädsla, men i delvis andra frågor. Det var rädslans aggressivitet som skymtade fram under valnatten. Jag vill helst inte ha dem i riksdagen heller. Men båda partiernas företrädare ska ändå respekteras, som personer och som företrädare för andra som röstat fram dem.
Självklart finns den kunskap och den politik som krävs för en god integration. Det gäller bara att identifiera vilka som har de rätta insikterna. Precis som när det gäller hur vi tar hand om våra barn (politiskt), så är det långt ifrån säkert att stora partier alltid har rätt. Till exempel är Kristdemokraterna, detta lilla parti, bäst på barn, även om det inte gäller alla kristdemokrater, eller att alla andra från andra partier är dåliga. Vi behöver breda lösningar utifrån mogna insikter. Där kan partipolitik vara ett hinder.
När det gäller integration tror jag inte för ett ögonblick på Sverigedemokraterna. De motsvarar ett ”barnparti” som vill lösa omsorgsfrågan och problemen med psykisk ohälsa hos unga genom att i princip förbjuda barnafödande! Smitarmentalitet.
Vi vill ha barn och vi vill ha invandrare i Sverige!
Det gäller att hitta de goda lösningarna, oavsett parti. Det gäller att hitta de mogna personerna som är kapabla till samarbete under den självklara grundförutsättningen att utsatta människor är välkomna till Sverige.
