Haro i frontlinjen när det diskuteras jämställhet!

 

Haro – Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, har alltid haft djupa och progressiva tankar när det gäller jämställdhet. Sällan har det formulerats så väl som i denna artikel på Newsmill där Haros ordförande Madeleine Wallin beskriver Haros hållning.

 

Madeleine har även gett personlig och kraftfull röst åt jämställdhetsproblematiken i denna debattartikel i Aftonbladet.

 

Det är så oerhört glädjande att svensk media nu försiktigt börjar våga släppa fram den här typen av kunskap och ställningstaganden. Under flera decennier har motståndet varit kompakt vilket har tryckt tillbaka det verkliga jämställdhetsarbetet – det som handlar om att alla människor – kvinnor som män – ska ha rätt att göra sina livsval, fria från styrande och förtryckande normer och ekonomiska styrmedel.

 

Integration – inte mobbning!

Man måste kunna skilja på sak och person. Att inte ens stå ut med att befinna sig i samma rum som en person som har andra uppfattningar än en själv, som Lars Ohly visade prov på valnatten, gentemot Sverigedemokraternas partiledare, är en omogen reaktion. Över huvud taget så var Ohlys aggressivitet oklädsam och han tappade i trovärdighet. Var det vänsterpartiets rätta ansikte som skymtade fram? Intolerans mot oliktänkande?

Hur ska man tolka detta mobbningsbeteende som Ohly visar upp? Och som nu dessvärre visar sig ganska allmänt. Det är som om det plötsligt blivit legitimt med mobbning bara man är tillräckligt överens om vem som är fienden.

Har barn möjlighet att försvinna ur förskolans eller skolans lokaler när de tycker illa om andra barns förhållningssätt? Nej. Med tanke på att de har all rätt att vara omogna på grund av sin ringa ålder borde de faktiskt slippa vara där. Men det är en annan diskussion. Får de mobba andra barn? Nej, inte det heller. Vissa mobbar ändå, precis som vissa vuxna gör. Beror det på ondska? Nej, det beror snarare på omognad och rädsla. Ohly och andra vuxna mobbare är rädda, precis som Sverigedemokraterna och deras väljare säkerligen är rädda.

Sverigedemokraterna har blivit invalda i riksdagen på demokratisk väg. Det speglar hur många medborgare känner och tänker. Det finns en rädsla för en situation som våra politiker hittills inte visat att de har under kontroll. Dålig integrationspolitik har lett fram till den situation vi nu befinner oss i. Är det då bra att Sverigedemokraterna nu kan driva sina frågor i riksdagen? Nej, det tycker jag inte eftersom de enligt mitt sätt att se har helt fel utgångspunkt. Rädslans. De förenklar och lägger börda på redan utsatta människor. Istället vill jag tro att lösningen finns i att ta mycket större politiskt ansvar för att föra en integrationspolitik som kan fungera, utan att för den skull hindra människor från att få en fristad i Sverige.

Lars Ohlys parti bygger också mycket på rädsla, men i delvis andra frågor. Det var rädslans aggressivitet som skymtade fram under valnatten. Jag vill helst inte ha dem i riksdagen heller. Men båda partiernas företrädare ska ändå respekteras, som personer och som företrädare för andra som röstat fram dem.

Självklart finns den kunskap och den politik som krävs för en god integration. Det gäller bara att identifiera vilka som har de rätta insikterna. Precis som när det gäller hur vi tar hand om våra barn (politiskt), så är det långt ifrån säkert att stora partier alltid har rätt. Till exempel är Kristdemokraterna, detta lilla parti, bäst på barn, även om det inte gäller alla kristdemokrater, eller att alla andra från andra partier är dåliga. Vi behöver breda lösningar utifrån mogna insikter. Där kan partipolitik vara ett hinder.

När det gäller integration tror jag inte för ett ögonblick på Sverigedemokraterna. De motsvarar ett ”barnparti” som vill lösa omsorgsfrågan och problemen med psykisk ohälsa hos unga genom att i princip förbjuda barnafödande! Smitarmentalitet.

Vi vill ha barn och vi vill ha invandrare i Sverige!

Det gäller att hitta de goda lösningarna, oavsett parti. Det gäller att hitta de mogna personerna som är kapabla till samarbete under den självklara grundförutsättningen att utsatta människor är välkomna till Sverige.

Valdagen!

Idag har vi gått till val! Solsken när vi kom ut från vallokalen och idel vänliga ansikten på denna betydelsefulla dag!

Mitt bloggande hanns inte riktigt med i valrörelsen, vilket kan tyckas lite underligt… Hade helt enkelt för mycket annat att göra och veckorna flög iväg, med resor och annat.

Nåja, det är trots allt i perioderna mellan valrörelser som det verkliga opinionsbildandet måste ske. Det långsiktiga arbetet för att göra Sverige till ett land som gillar barn.

Tur ändå att Haro var med på så många håll och syntes i debatten. Kolla t.ex in Haros ordförande Madeleine Wallin på Svenska Dagbladets Idagsida!

Det blir spännande att följa hur det går ikväll när rösterna räknas. Haro kunde med lite ambivalenta känslor (åtminstone från min sida) utse Kristdemokraterna till Barnens parti i år. Det kan du läsa om här och här. Ambivalent för att det finns risk för att folk tror att Haro befolkas av endast Kristdemokratiska väljare när det är långt ifrån fallet. Jag har varit aktiv i Haro i så många år att jag vet att de politiska sympatierna inom Haro är rejält skiftande. Sådant kommer oftast fram efter man lärt känna varandra lite mer, eller om det visar sig att någon är politiskt aktiv utöver Haroengagemanget. Annars pratas sällan partipolitik bland aktiva haroiter. Det är fullt möjligt att bortse från parti- och blockgränser för att enas i kampen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap. Och en stor finess är att Haro har den politiska obundenheten, och därför med stor trovärdighet kan driva dessa viktiga frågor.

Nu har jag personligen inget emot Kristdemokraterna, och Göran Hägglund verkar vara en hyvens kille. Men vad roligt det hade varit om de hade med sig fler (helst alla) partier i insikten om föräldraskapets och familjens betydelse. När man läser på partiernas hemsidor om deras respektive familjepolitik, sticker Kristdemokraterna ut som det parti som har den i särklass mest genuina insikten och kunskapen om barns utveckling. Där har samtliga andra riksdagspartier mycket att lära, och försöka få ihop det med sina övriga prioriteringar. Och som väljare kan man naturligtvis ha andra bevekelsegrunder för sitt val av parti på valdagen, än de små barnens politiska bästa.

Vansinnigt att sänka maxtaxan!

Hur är det möjligt!? I ett läge då barngrupperna är för stora och förskolan skriker efter resurser för att kunna höja kvaliteten – då går de rödgröna ut med att de vill sänka maxtaxan! Är de från vettet? Bryr de sig inte det minsta om barn?

Maxtaxan är redan så låg att det enda rimliga vore att höja den för att kunna höja kvaliteten på verksamheten och minska barngrupperna. Istället ska man ge större konsumtionsutrymme för en redan ganska välbeställd medelklass. Satsa istället på barnen! Slopa även galna förslag som att ge dubbla ersättningar till vissa familjer. Det är dubbel ersättning att erbjuda förskola 30 timmar per vecka för barn vars föräldrar är föräldralediga med föräldraförsäkring och är hemma med småsyskon.

Höj maxtaxan för förskola och fritids!

Så var det dags igen, och tur är väl det. Situationen på fritidshemmen uppmärksammas av vänsterpolitiker i SvD, och de rödgröna vill skjuta till ordentligt med pengar för att få ner gruppstorlekarna. Ännu ett område som rör barns vardag där Alliansregeringen misslyckats kapitalt. Ibland kan jag tycka att Alliansen förtjänar att förlora regeringsinnehavet för att de helt enkelt inte gillar barn. Det hjälper inte att Kristdemokraterna gör vad de kan (de har kört fast), summan av kardemumman är usel.

Vill jag ha in de rödgröna istället? Nej, bevare mig väl! De avskyr ju varje ansats till familjevänlig politik. De vill sätta åt ansvarsfulla föräldrar ännu mer för att uppnå sina mål att alla barn ska tas om hand i moster kommunens stora famn, från morgon till kväll. De vill ha lite bättre kvalitet på mosters famn, men likväl ska den i alla lägen ersätta mammas eller pappas famn. Galenskap.

Höj omedelbart maxtaxan istället för att hallucinera om gratis förskola (och fritids)! Med rejält höjd avgift går det att höja kvaliteten. Kompensera de sämst ställda. Det är fullt möjligt. Det är också ett sätt att minska orättvisorna gentemot de föräldrar som ger omsorgen till barnen själva och därmed besparar skattebetalarna stora summor varje månad.

Fritidshemmens usla kvalitet har varit på tapeten alltför länge nu. Det är barn av kött och blod vi talar om här! Minst sju år av deras viktiga barndom slösas bort i undermålig omsorg, det är skandal!

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern mars 2009:

Fritidshem

Det är ingen självklarhet att nöja sig med skattefinansierad omsorg som är medioker eller uppenbart uselt. Om den inte håller måttet, då gäller det att vara beredd till betydande ekonomiska uppoffringar själv. Då gäller det att visa handlingskraft.

TV-programmet Skolfront tog för ett par veckor sedan upp problemet med alltför stora barngrupper på fritidshemmen. Det handlar om groteska förhållanden med upp till 40 barn per pedagog. En miljö där hierarkiska strukturer och mobbing frodas. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den övergödda medelklassen kan åse detta utan att genast plocka hem sitt barn från en sådan undermålig miljö. Finns ingen känsla för vare sig de drabbade barnen eller solidaritet med dem som absolut inte har något val, som inte har någon standard att sänka?

Två välutbildade, välbetalda, sammanboende, heltidsarbetande föräldrar, med villa, bilar och lyxsemestrar som normal standard, kan göra den fullständigt horribla felprioriteringen att låta det egna barnet befinna sig i en rent hälsovådlig miljö dagligen. Det är skamligt. Det enda rimliga är naturligtvis att dra ner på arbetstiden; att låta barnet komma hem efter skolan och även välkomna kamrater till sitt hem.

Vad ska vi med långa, dyrbara utbildningar till om vi är helt oförmögna att göra vettiga prioriteringar i livet? Hur är det ställt med utbildningskvaliteten om människor kommer ut i andra änden som fullständiga värdeinvalider, och inte begriper vad som är viktigt att lägga sin tid, energi och pengar på?

När vuxna människor anser att det egna behovet av bekräftelse och materiellt överflöd väger tyngre än det egna barnets rätt till människovärdiga uppväxtförhållanden, då har något gått väldigt snett. Då är den mänskliga värdigheten i stor fara. Tusentals barn, även med föräldrar som har det fullt förspänt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt med all möjlighet till ansvarsfulla beslut, får lida på grund av blind vuxenegoism.

Undrar hur många TVstudio-soffor som blivit utnötta i ändlösa debatter och diskussioner om brister i de skattefinansierade verksamheterna. Medborgarna sitter på andra sidan rutan, i sina soffor, och lyssnar på eländet, ofta utan att dra slutsatsen att man kan göra något själv också. Politiska misslyckanden är inte alltid någon annans ansvar. Inte när det handlar om ens egna närstående. Man kan inte alltid bevaka sina rättigheter, man har även skyldigheter, framför allt i ömtåliga relationer. Annars är man inte människa.

Skattehöjningar i all oändlighet har nått vägs ände, det är varken vettigt eller solidariskt att fylla på skattkistor som läcker i botten. När barn far illa på grund av vuxenegoism, i världens mesta välfärdsland, då är det inte längre fråga om välfärd. När medborgarnas skattepengar är så illa förvaltade att barnens dagliga miljö är människoovärdig, då måste något göras. Då gäller helt andra spelregler. Då krävs eget omdöme, och modet att hävda: jag gör det bättre själv!

Skandalös skolpolitik!

I DN kan vi läsa att antalet mobbningsanmälningar från elever ökar kraftigt.

”Trots att skollagarna har skärpts, inspektionerna ökat och skolor fått långtgående skyldigheter att ta tag i mobbning och förebygga trakasserier så lyckas få av dem stoppa kränkningar mot eleverna. Under den senaste tioårsperioden finns det inte något som tyder på att mobbningen skulle ha minskat”.

I denna situation har Alliansregeringen mage att vrida det viktigaste föräldraverktyget ur händerna på dem. Föräldrarna är inte längre de som har rätten att välja undervisningsform för sina barn. Med nya skollagen blir hemundervisning i praktiken förbjudet, med motiveringen att den svenska skolan är så allsidig, objektiv och bra att alternativet hemundervisning inte behövs! Det blir olagligt för föräldrar att skydda sina barn från kränkningar i skolan genom att erbjuda dem hemundervisning.

Det är illa nog att inte tillåtas välja den pedagogik som passar ens barn. Men att dessutom inte ha möjligheten att skydda barnen från våld och trakasserier är inget mindre än skandal.

Föråldrade skolvisioner

Skol- och familjepolitik blir avgörande för hur jag röstar i valet i höst. Tyvärr har inget av blocken en hållbar linje för sina olika visioner. Det saknas helt enkelt den kunskap och kompetens som behöver ligga till grund för hur man måste arbeta långsiktigt för bästa möjliga resultat av psykisk hälsa och goda kunskaper för våra barn. I vissa avseenden har vänsterblocket förstått mer, i andra avseenden har de borgerliga mer koll. Men oftast får man gå till enskilda riksdagsledamöter för att hitta personer med djupare förståelse. Och de har sällan tillräckligt inflytande över sina respektive partiers politik. Det handlar om den viktiga anknytningen mellan barnet och barnets vårdare/lärare.

I juli 2007 gjorde jag nedanstående reflektion i en kolumn i Barometern.

Kolumn av Karin Yngman, publicerad i Barometern juli 2007:

Föråldrad skolvision

Faktum är att vänsterpartierna ofta har en sympatisk, humanistisk helhetssyn på skolbarnet, åtminstone i teorin. I praktiken tycks det inte fungera. I den rådande skolfabriksmodellen, ett arv från 1800-talet, far barn illa av den röriga miljön, bråk, mobbning och stress. De borgerligas vision av ordning och reda och kunskapsprov är kanske en förutsättning för att skolan, så som den är beskaffad, överhuvudtaget ska komma på fötter. Frågan är bara hur bra den är för barn.

Jag tycker inte om för stor stränghet mot barn. I grunden är det vänlighet, förståelse och kärlek som krävs för att barn ska må bra. Från födelsen. Vänsterpartiernas skolvision förutsätter att barn har fått det de behöver när de kommer till skolan, så att de är rustade för ett ickeauktoritärt förhållningssätt. Problemet är att färre och färre barn faktiskt får med sig detta från småbarnsåren. Fler och fler har istället med sig upplevelser av mycket tidig separation från föräldrarna, stökiga miljöer i förskolan och för dålig kompensation för bristerna.

Kompensationen har föräldrarna fått löfte om att förskolan ska stå för, men lyckas förskolan? Nej. Det skulle behövas en halvering av gruppstorlekarna och betydligt kortare vistelsetid, framför allt för de yngsta barnen, för att komma i närheten av den kvalitet som man borde ha rätt att förvänta sig. Det säger sig själv att detta skulle vara enormt kostsamt. Redan idag kostar en förskoleplats runt 100 000 kr per barn och år. Föreställ dig vad den skulle kosta om kvaliteten skulle höjas till acceptabel nivå. Det enda försvarbara är att istället ge förskolepengen direkt till föräldrarna. Med pengarna i handen skulle föräldrarna antingen kunna vara hemma längre eller välja omsorg av bättre kvalitet än dagens förskola kan ge.

Vi har bara sett en försiktig början av den vetenskapligt underbyggda kritik av förskolan som så sakteliga letar sig fram. I länder som Kanada, England och USA har forskningen kommit längre än i Sverige. I boken Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige (se http://www.thc.se), av ledarkonsulten Jonas Himmelstrand, kan vi i höst läsa en överskådlig sammanställning och analys av den nya kunskapen. Bristande anknytning i den tidiga barndomen är nyckeln till många av våra vanligaste samhällsproblem idag. Mer och mer tyder på att den omsorg som en engagerad förälder kan ge sitt barn hemma är överlägsen annan omsorg, åtminstone de första tre åren.

I skolan blir problemen tydliga. Det blir helt enkelt svårt att bedriva undervisning när för många barn i en klass inte är mogna för situationen. De stökiga dominerar ofta och drar med sig flera på sina dumheter, istället för tvärtom. En annan, trevligare, iakttagelse är att dagens barn är frimodiga och inte så lätta att kuva. De genomskådar den barnfientliga skolmiljön. Dagens föräldrar är egentligen väldigt bra föräldrar, om de bara fick chansen att vara det fullt ut. Och lärarna är ofta bra lärare. Skolans problem är till stor del dagens usla familjepolitik i kombination med en fullständigt föråldrad skolvision.